Upplevelsen av psykiatrisk tvångsvård : Omänskligt eller medmänskligt

Sammanfattning: Bakgrund: Det kan vara svårt att känna empati för svårt psykiskt sjuka människor, men empati krävs för att kunna ge god omvårdnad och lindra lidande. Förbättrad kunskap hos vårdpersonal kring patienters upplevelse av tvångsvård kan förhoppningsvis hjälpa personal att leva sig in i patienters situation, uppleva empati och lindra lidande. Syfte: Att belysa patienters upplevelser av sluten psykiatrisk tvångsvård och tvångsåtgärder. Metod: Litteraturstudie med systematiskt arbetssätt. Elva vetenskapliga artiklar, både kvalitativa och kvantitativa utgör grunden för resultatet. Resultat: Resultatet beskrivs utifrån sex teman: Fenomenet tvångsvård: Fängslad och utelämnad i ovisshet, en miljö som kunde få ett sammanhang. Tvångsåtgärder generellt: Kränkande, skrämmande och straffande behandling som en nödlösning. Avskiljning: Isolerad i förtvivlan som bot mot psykisk ohälsa, en avskildhet som kunde ge ro. Fysisk fasthållning: Övergrepp på sjuka människor som vissa upplevde välbefinnande av. Personalen som tvångsvårdar: Underställd ignoranta makthavare, bland vilka det fanns goda medmänniskor som kunde återge autonomi. Personal som utförde tvångsåtgärder: Enstaka barmhärtiga samariter och känslokalla, lata maktmissbrukare bland psykiskt och fysiskt lidande. Diskussion och slutsats: Tvångsvård som fenomen innebär ett utövande av paternalism och i och med det ett fråntagande av autonomi, vilket resulterar i ett lidande för patienten. Kvaliteten i kontakten mellan patient och personal inverkar på hur starkt lidandet upplevs. Medmänsklighet och kommunikation på jämbördig nivå gör tvångsvården uthärdlig. En ansträngning och strävan krävs från personalen för att kunna känna och visa empati, vilket en förutsättning för att lindra lidandet som tvångsvården skapar.