Anestesi på giraff

Sammanfattning: Anestesi på giraff är komplicerat och dödsfall i samband med komplikationer kring sövning är rapporterad till ca 10 %. På grund av giraffens kroppsstorlek och säregna anatomi är sövning på dessa djur därför en stor utmaning. Förberedelser inför immobilisering, underhållet av sövningen och uppvaknandet efter sövning skiljer sig åt mellan vilda giraffer och de i fångenskap. I det vilda är kontrollen av miljö, dos och sövningsförlopp avsevärt mindre. Foder och vätskeintaget kan inte övervakas hos vilda djur och deras vikt och hälsostatus kan inte heller bedömas på samma sätt som hos djur som lever i fångenskap. Immobilisering och inledande sedering leder till att giraffen lägger sig ned. På grund av sin storlek blir fallet då anestesimedlet börjar verka ett mycket riskfyllt moment, ofta med benfrakturer och kräkningar till följd. Foder kan komma upp i matstrupen och sedan andas ned i lungorna och leda till koldioxidretention och aspirationspneumoni. Under hela proceduren bör nacken och halsen stabiliseras för att minska risken för frakturer, muskel- och nervskador. Andningsdepression orsakad av sövningsmedlets opioider är vanligt. För att underlätta andning samt för att underhålla sövningen kan giraffen intuberas. Detta är dock mycket svårt och inte alltid rekommenderat. Giraffer har svårigheter att hålla kroppstemperaturen konstant under sövningen vilket leder till att hjärta och kroppstemperatur påverkas; cirkulationsrubbningar är därmed vanligt. Uppvaknandet efter sövning är även det ett riskmoment då det kan leda till nya fall och trauman. Anestesi på giraffer är komplext och kräver stor kunskap av veterinär och assistenter om anestesimedlets dos och verkan i den enskilda individen.