Effect of corticosteroids on articular cartilage after intra-articular injection as treatment of osteoarthritis

Sammanfattning: Osteoartrit (OA) är ett stort problem hos hästar då det orsakar upp till 60% av alla hältor. OA är en inflammatorisk och progressiv sjukdom som uppkommer när ledens naturliga balans mellan anabola och katabola processer rubbas och jämnvikten förskjuts så att de katabola processerna tar över. Behandlas inte OA i tid kommer denna obalans att fortgå och efter en tid kommer degenerativa, kroniska skador på ledbrosket att uppstå. När sjukdomen har gått så långt är det svårt att behandla med lyckat resultat. Lyckas man upptäcka sjukdomen i ett tidigt stadium och sätter in behandling direkt är prognosen bättre. Idag är intraartikulär injektion av kortikosteroider ett vanligt sätt att behandla OA. Trots att kortikosteroider är effektiva när det gäller att ta bort kliniska symptom så som hälta är denna behandlingsmetod något kontroversiell och omdiskuterad. Anledningen till detta är att vissa hävdar att kortikosteroider har negativa effekter på ledbrosket. Inom veterinärmedicin är det framförallt tre olika kortikosteroider som är populära för intraartikulär behandling i samband med OA hos häst, betamethason, triamcinolon acetonid (TA) och methylprednisolon acetat (MPA). Syftet med denna uppsats är att jämföra dessa tre farmakologiska formuleringar för att utvärdera om det finns några uppenbara skillnader mellan dem, speciellt i avseende på hur ledbroskets matrix molekyler påverkas och hur effektiva de är på att reducera hälta. Det är svårt att utifrån de studier som idag finns tillgängliga att dra någon konkret slutsats om vilket av de tre kortisonpreparat som är det bästa alternativet för behandling av OA. Anledningen till detta är att studierna som är gjorda är utformade på olika sätt och det är därför svårt att jämföra dem med varandra. Det som kan konstateras är dock att det inte finns några uppenbara tecken på att intraartikulär behandling med TA eller betamethason leder till skador på ledbrosket så länge man använder korrekta doser och låter hästen vila under den tid som kortisonet verkar. MPA är mer tveksamt, här har många studier visat på negativa effekter hos ledbrosket. Dock har man i dessa studier använt friska hästar, höga doser och lederna har injicerats med täta intervall. Det skulle vara intressant att se om man kunde se samma negativa effekter på ledbrosket även vid lägre doser och mindre frekventa injektioner av MPA. Sammanfattningsvis kan det konstateras att studier där dessa tre typer av kortikosteroider jämförs på likvärdigt sätt krävs för att kunna dra bättre slutsatser om vilket typ som fungerar bäst.