Ränteavdragsreglernas förenlighet med EU-rätten
Sammanfattning: Ränteavdragsreglerna har alltsedan de infördes år 2009 varit föremål för kritik, exempelvis vad gäller deras förenlighet med de i FEUF fastslagna fria rörligheterna. Trots att HFD har konstaterat att ränteavdragsreglerna är förenliga med de fria rörligheterna kvarstår kritiken. Reglernas syfte är att skydda den svenska bolagsskattebasen genom att begränsa den generella avdragsrätten för ränteutgifter i inkomstslaget näringsverksamhet. Ränteavdragsreglerna är konstruerade så att det föreligger ett generellt avdragsförbud för ränteutgifter avseende koncerninterna skulder. Från detta förbud stadgas sedan två undantag; tioprocentsregeln och ventilen. Regler som utgör ett hinder mot någon av de fria rörligheterna får inte tillämpas, såvida de inte kan rättfärdigas med stöd av den så kallade ”rule of reason”-doktrinen. Min uppfattning är att ränteavdragsreglerna utgör ett hinder mot etableringsfriheten. Kortfattat kan sägas att etableringsfriheten är aktuell eftersom ränteavdragsreglerna avser gränsöverskridande, koncerninterna transaktioner. Reglerna utgör ett hinder eftersom de, trots sin neutrala utformning, i praktiken tillämpas på ett sätt som innebär att utländska företag särbehandlas negativt i förhållande till svenska företag. Vad gäller trängande allmänintressen har EUD utvecklat ett antal grunder som, var för sig eller i förening, kan anses rättfärdiga en konstaterat hindrade nationell reglering. Av dessa är behovet av att motverka skatteflykt och behovet av att bevara den väl avvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna aktuella i förhållande till ränteavdragsreglerna. Tillämpning av den förstnämnda grunden förutsätter att regleringen enbart är tillämplig på konstlade upplägg, vilket exkluderar ränteavdragsreglerna från dess tillämpningsområde. Avseende den sistnämnda rättfärdigandegrunden framgår i princip endast att medlemsstaterna ska ges rätt att hindra den urholkning av skattebasen som uppstår när bolag flyttar vinster bortom medlemsstaternas beskattningssfär. Med anledning av detta och att grunden endast har tillämpats separat i ett fåtal situationer kan jag inte med säkerhet avgöra dess tillämplighet på ränteavdragsreglerna. Min bedömning är däremot att ränteavdragsreglerna kan rättfärdigas genom att dessa två grunder beaktas tillsammans. Vid prövningen av ränteavdragsreglernas proportionalitet beaktas såväl den EU-rättsliga proportionalitetsprincipen som relevant rättspraxis från EUD avseende proportionalitetsbedömningen. Av proportionalitetsprincipens tre beståndsdelar uppfyller ränteavdragsreglerna inte kravet på nödvändighet eftersom en mindre ingripande reglering skulle kunna tillgodose det avsedda syftet med reglerna. Vid proportionalitetsbedömningen ställs enligt EUD:s rättspraxis tre olika typer av krav på nationell lagstiftning. Kraven avseende konstlade upplägg är inte tillämpliga i förhållande till ränteavdragsreglerna, medan reglerna uppfyller kraven på bevisning. Vad slutligen gäller kravet på rättssäkerhet är min uppfattning att ränteavdragsreglernas tillämpningsområde inte kan fastställas med tillräcklig precision i förhand, framför allt i fråga om betydelsen av begreppet "huvudsakligen affärsmässigt motiverat". Sammanfattningsvis innebär detta att ränteavdragsreglerna inte kan anses vara proportionerliga. Således är min slutsats att ränteavdragsreglerna inte är förenliga med etableringsfriheten och att de därför inte borde få tillämpas i sin nuvarande utformning.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)