Den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Bilden av Sverige som ett land utan grov organiserad brottslighet har successivt kommit att förändras. Grov organiserad brottslighet är inte längre något som svenskarna enbart associerar med södra Italien och Francis Ford Coppolas kultförklarade film Gudfadern. Som en del av denna utveckling inleddes under 2007 regeringens mobilisering mot grov organiserad brottslighet, vilken i huvudsak har kommit att innebära två saker. För det första grundlades ett omfattande myndighetssamarbete i syfte att effektivisera brottsbekämpningen och för det andra betonades vikten av den tillgångsinriktade brottsbekämpningen. Den myndighetsgemensamma satsningen är det mest omfattande myndighetssamarbetet i svensk kriminalhistoria. Den grova organiserade brottsligheten är mångfacetterad och det krävs därför ett multidisciplinärt angreppssätt för att bekämpa den. Det åligger vidare den som vill genomföra en reform att motivera den utifrån kraven på nödvändighet, proportionalitet och effektivitet. Jag anser att regeringen har brustit när det gäller att motivera satsningen, då avsaknaden av en problematisering kring intresset av rättssäkerhet är total. Jag har identifierat ett antal situationer där en rättsosäkerhet kan uppkomma. Det kan därvid konstateras att det finns risker med myndighetssamarbetet, men om dessa uppoffringar är värda sitt pris går inte att svara på, då det saknas empirisk kunskap om brottslighetens omfattning. Diskussionen gällande intresseavvägningen mellan rättssäkerhet kontra effektivitet blir således låst och något definitivt svar kan inte ges. Den tillgångsinriktade brottsbekämpningen är en nygammal företeelse på så vis att utredningsverktygen i huvudsak är gamla, men intresset för dem är nytt. Den grundläggande tanken med denna strategi är att ta bort brottslingarnas incitament att begå brott, dvs. möjligheten att berika sig. En förutsättning för en framgångsrik tillgångsinriktad brottsbekämpning är dock att det finns ändamålsenliga verktyg. Om denna strategi ska bli intressant för myndigheterna så måste lagstiftaren göra verktygen mer attraktiva för de som ska använda dem. Min bedömning är att de verktyg som finns är i behov av vissa justeringar och i synnerhet förverkandeinstitutet. Jag menar att det nyligen tillkomna utvidgade förverkandet inte är tillräckligt effektivt. Istället förespråkar jag ett förverkande i kombination med en omvänd bevisbörda. Den omvända bevisbördan skulle endast bli aktuell då det ställs bortom rimligt tvivel att en gärningsperson har begått ett brott, som är av sådan beskaffenheten att det kan ge ett utbyte. Detta ger gemene man en betryggande rättssäkerhet, samtidigt som förfarandet ökar effektiviteten i brottsbekämpningen och avskräcker andra kriminella från att begå brott. I och med att den grova organiserade brottsligheten är föränderlig måste lagstiftaren och brottsbekämparna alltid vara vaksamma på utvecklingen. För närvarande utreder regeringen hur det utvidgade förverkandet har fungerat hittills. Detta finner jag positivt och jag väntar med spänning på hur denna utvärdering kommer att falla ut. Om inte det utvidgade förverkandet har varit till regeringens belåtenhet, vilket jag misstänker, är det inte alltför osannolikt att vi inom en snar framtid kommer att se förändringar i syfte att öka effektiviteten. Enligt min mening har de brottsbekämpande myndigheterna arbetat alltför kortsiktigt med den grova organiserade brottsligheten. För att det övergripande målet med både den myndighetsgemensamma satsningen och den tillgångsinriktade brottsbekämpningen ska kunna uppnås, krävs det att myndigheterna börjar arbeta mer långsiktigt. I detta sammanhang tror jag den tillgångsinriktade brottsbekämpningen och i synnerhet det utvidgade förverkandet kommer att spela en nyckelroll genom att göra det mindre intressant att begå denna typ av brottslighet. Jag ser med spänning fram emot den fortsatta utvecklingen. Min förhoppning är att den myndighetsgemensamma satsningen fortsätter att problematiseras mot bakgrund av rättssäkerhetsintresset och att lagstiftaren efter utredningen om det utvidgade förverkandet, tar tillvara på den brottsförebyggande potential som den tillgångsinriktade brottsbekämpningen besitter.