Hur långt får vi gå? – En studie av hur de brottsbekämpande myndigheterna får använda sig av hemliga tvångsmedel och överskottsinformation för att utreda brott

Sammanfattning: Organiserad brottslighet är ett svårutrett fenomen och ett fortsatt växande problem i både Sverige och resten av världen. För att på ett effektivt sätt kunna utreda och bekämpa allvarlig och grov organiserad brottslighet har de brottsbekämpande myndigheterna möjlighet att använda sig av hemliga tvångsmedel mot en enskild. Några exempel på hemliga tvångsmedel är hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation (HAK) och hemlig rumsavlyssning (HRA). Vid beslut om och tillämpningen av hemliga tvångsmedel måste legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprincipen alltid beaktas. Utöver de allmänna principerna måste även intresset av en effektiv brottsbekämpning ställas mot intresset av skyddet för den personliga integriteten. Denna intresseavvägning är grundproblematiken vid ett användande av hemliga tvångsmedel. Denna uppsats syftar till att granska hur de brottsbekämpande myndigheterna får använda sig av hemliga tvångsmedel och överskottsinformation från hemliga tvångsmedel för att utreda allvarlig och grov organiserad brottslighet. Detta görs utifrån en teoretisk utgångspunkt med bakgrund i den kritik som framförts i den kriminalpolitiska debatten. De brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att använda sig av hemliga tvångsmedel och tillkommen överskottsinformation fastställs med gällande rätt. Gällande rätt problematiseras ur ett de lege-ferenda perspektiv och frågan hur rätten bör vara utformad analyseras utifrån de teoretiska utgångspunkterna integritet och effektivitet. Dessa begrepp används således som mätinstrument i framställningen för att komma fram till om regleringen avseende HAK och HRA samt överskottsinformation är tillfredställande eller bör ändras. På senare tid har politiker och representanter för de brottsbekämpande myndigheterna framfört att brotten övergrepp i rättssak och mened är några av de brott som ofta kopplas till den grova organiserade brottsligheten men som inte kan utredas med hemliga tvångsmedel. Brottens gemensamma nämnare är att de har ett straffminimum som understiger två års fängelse och därmed inte kan utredas med t.ex. HAK. Jag anser att det bör finnas en möjlighet att utreda brotten övergrepp i rättssak och mened. Detta bör dock inte ske genom en sänkning av straffminimum för HAK. Att sänka straffminimum hade gått emot syftet med tvångsmedlet då det enbart ska användas till att utreda mindre antal brott. Ur ett effektivitetsperspektiv hade en sådan lösning öppnat upp för möjligheten att utreda fler mindre allvarliga brott men de allmänna principerna hade troligtvis satt stopp för en sådan användning. Ur ett integritetsperspektiv hade en sådan lösning varit alldeles för inskränkande. Min slutsats är att dagens straffminimum på två års fängelse är legitimt och att detta varken bör sänkas eller höjas. Ett annat sätt att angripa det föreliggande problemet är att ändra straffminium för de specifika brotten övergrepp i rättssak och mened. Polisens har enligt 9 § polislagen (PL) en lagstadgad skyldighet att rapportera brott som faller in under allmänt åtal. Genom bestämmelsen om överskottsinformation i 27 kap. 23 a § RB får polisen både en möjlighet att använda och en indirekt skyldighet att bortse från information om brott. Om polisen på grund av den föreliggande konflikten använder överskottsinformation i strid med gällande regler får den ändå användas som bevisning i domstol enligt den fria bevisföringens princip. Detta anförde HD i NJA 2003 s. 323. Min slutsats är därmed att det i rent bevishänseende inte spelar någon roll om polisen följer lagen avseende användandet av överskottsinformation eller inte. Dock bör ett sådant felaktigt agerande leda till konsekvenser för den enskilde polisen eller åklagaren. I SOU 2012:44 lades det fram ett förslag om att det inte borde föreligga några skillnader mellan hur överskottsinformation får användas beroende av vilket hemligt tvångsmedel som har använts. Detta ställningstagande motsatte sig regeringen i prop. 2013/14:237 och hänvisade b.la. till tvångsmedlen olika natur och att HRA är betydligt mer integritetskränkande. De brottsbekämpande myndigheterna fick dock genom en ändring av straffminimum i 27 kap. 23 a § RB, utökade möjligheter att använda överskottsinformation från HRA. Regeringen ansåg att den dåvarande regleringen var oskälig eftersom att överskottsinformation inte fick användas till att utreda t.ex. grov misshandel, våldtäkt, människohandel och vapenbrott. Förslaget kritiserades av ett antal olika remissinstanser. Eftersom att det redan har gjorts en prövning angående integritetsintrånget vid tvångsmedelsbeslutet och det ansetts vara legitimt att använda, anser jag att den enskilde personen måste tåla mer vid beslut om överskottsinformation. Utifrån ett effektivitetsperspektiv är det positivt att kunna utreda flera allvarliga brott när HRA väl används eftersom att det är resurskrävande. Utifrån ett integritetsperspektiv är det dock, både för den misstänkte och tredje man, positivt med två skilda integritetsbedömningar och högre krav. Min slutsats är att den nya regleringen skapar en bättre balans mellan integritet och effektivitet. Med tanke på att den nya bestämmelsen tillkom 2015 anser jag att den nuvarande regleringen inte bör ändras. Dock bör frågan återigen väckas när bestämmelsen hunnit utvärderas. Det vore att föredra att i en sådan utredning återigen inspireras av de förslag som framlades av SOU 2012:44 och utöver detta även låta andra variabler inkluderas.