Avdrag på fängelsestraff för tid i häkte med restriktioner - strafflindring eller strafftidsförkortning?

Sammanfattning: Den här uppsatsens syfte är att undersöka och analysera regleringen kring avdrag för tid i häkte med restriktioner utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Utgångspunkten i svensk rätt är att avdrag för tid i häkte ges med en dag per dag i häktet enligt strafftidslagen. Detta avdrag är obligatoriskt och ges efter det att dom har meddelats. Häktningstiden tillgodoräknas den dömde såsom verkställighet av påföljd och kan således sägas utgöra en del av straffet. Det är kriminalvården som ansvarar för att avräkning sker och hänsyn kan inte tas till omständigheter i det enskilda fallet. Tidigare var avdraget enligt strafftidslagen det enda avdrag som kunde ges, men sedan HD:s avgörande i NJA 2015 s. 769 finns det möjlighet för domstolar att beakta att den häktade under lång tid varit ålagd restriktioner. Omständigheten ansågs kunna utgöra ett billighetsskäl och berättiga lindrigare straff än vad brottets straffvärde motiverar. I det aktuella målet hade de häktade varit ålagda restriktioner under cirka ett år och på grund av denna omständighet tillerkändes de ett två månader kortare fängelsestraff. Uppsatsen undersöker underrättsdomar där avdrag har getts för tid i häkte med restriktioner sedan HD:s avgörande. Av denna undersökning framgår att avdragen har getts på olika sätt. För det första har det krävts olika lång häktningstid med restriktioner för att omständigheten ska kunna beaktas som billighetsskäl. I ett fall ansågs inte en sex månader lång häktningstid med restriktioner berättiga till avdrag, medan tre och en halv månad ansågs tillräckligt i ett annat. För det andra visar undersökningen att det inte finns någon enhetlig praxis kring hur stort avdraget ska vara. I ett av de under-sökta målen tolkades NJA 2015 s. 769 som en formel där häkte med restriktioner i ett år berättigade två månaders avdrag och en sex månader lång häktningstid med restriktioner berättigade en månads avdrag. I de allra flesta fall har domstolen endast beaktat att den häktade varit ålagd restriktioner, men det framgår inte hur stort avdrag som faktiskt har getts. Framställningens rättsfallsanalys visar således att nuvarande reglering, där avdrag för tid i häkte med restriktioner ges i form av strafflindring, medför att lika fall behandlas olika. Med anledning av att domstolarna inte ger avdrag för tid i häkte med restriktioner på ett enhetligt sätt finns det anledning att överväga om avdrag för tid i häkte med restriktioner bör ges på ett annat sätt. I dansk och norsk rätt är det obligatorisk enligt lag att ge extra avdrag på fängelsestraffet för tid som den häktade har suttit isolerad. I Danmark ges en dags extra avdrag för varje påbörjad tredygnsperiod som den häktade har suttit isolerad och i Norge ges en dags extra avdrag för varje påbörjad två-dygnsperiod. Även i Kanada ges liknande avdrag. Arbetets slutsats är att det finns anledning att överväga att införa bestämmelser som liknar de danska och norska för att avdragen för tid i häkte med restriktioner ska bli mer enhetliga. På så sätt kan det bättre kompenseras för att tid i häkte med restriktioner många gånger är mer påfrestande än vad tid på anstalt är.