Ung, dum och särbehandlad - En straffteoretisk granskning av särbehandlingen av unga lagöverträdare i påföljdssystemet

Sammanfattning: Unga lagöverträdare har sedan lång tid tillbaka innehaft en särställning i det svenska påföljdssystemet. Den som begår brott innan tjugoett års ålder behandlas idag annorlunda än den vuxne lagöverträdaren. Bland annat får den unge lagöverträdaren sitt straff reducerat genom den så kallade ungdomsrabatten, åtnjuter särskilt skydd mot frihetsberövande påföljder och kan dömas till särskilda påföljder avsedda endast för ungdomar. Särbehandlingen grundar sig på antaganden om att unga har en outvecklad ansvarsförmåga, att de är särskilt sanktionskänsliga och att det dessutom ingår i deras utveckling att testa gränser. Vidare ställer barnkonventionen, vilken Sverige är folkrättsligt bunden av, särskilda krav på hur unga ska hanteras i påföljdssystemet. På senare tid har de kriminalpolitiska vindarna blåst mot att ta hårdare tag om de unga lagöverträdarna, inte minst genom Ds 2017:25 Nya ungdomspåföljder och dir. 2017:122 Skärpta regler för lagöverträdare 18–20 år. Särbehandlingens utformning, och även existens vad gäller myndiga unga lagöverträdare, är således i ropet. Mot bakgrund av detta har uppsatsens syfte varit att undersöka huruvida det finns risk för intressekonflikter mellan de intressen som görs gällande i påföljdssystemet i stort och särbehandlingen av unga lagöverträdare, samt belysa balansgången mellan motstridiga intressen ur ett straffteoretiskt och kriminologiskt perspektiv. Ur ett straffteoretiskt perspektiv har det framför allt visat sig finnas risk för intressekonflikter mellan individualpreventiv behandling och humanitetsprincipen å ena sidan, samt proportionalitetsprincipen och allmän-prevention å andra sidan. Denna risk föreligger särskilt om ovan nämnda reformförslag går igenom eftersom nuvarande balans i påföljdssystemet då sätts i gungning. Det har dock visat sig att förslagen till stor del är straffteoretiskt svårmotiverade, framför allt då några åtgärder snarare tycks utgöra signalpolitik än bevisat effektiva lösningar på konstaterade problem. Ur ett kriminologiskt perspektiv har det visat sig finnas lite stöd för att ungdomsbrottsligheten skulle vara ett växande problem på väg att urarta. Visserligen är ungdomar en brottsaktiv grupp, men den mesta brottslighet som begås av ungdomar är av lindrig karaktär. Dessutom tyder ingenting på att ungdomsbrottsligheten har ökat varken i omfattning eller allvar. Ur ett kriminologiskt perspektiv uppenbarar sig således inte heller någon anledning till radikala förändringar av nuvarande system.