Smärtbedömning hos katt : med fokus på osteoartrit

Sammanfattning: Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka vilken litteratur som finns inom området kronisk smärta hos katt, med fokus på smärta orsakad av osteoartrit (OA) och degenerativ ledsjukdom (DJD). Arbetet syftar också till att utreda vilka metoder det finns idag för att bedöma, utvärdera, diagnosticera samt behandla dessa tillstånd, både inom forskningen och på klinik. Katter är som djurslag bra på att dölja tecken på smärta och skada, vilket gör det till en stor utmaning att upptäcka och göra en korrekt klinisk bedömning av smärta. Smärttillstånd hos katt har länge varit både underskattade och underbehandlade. En av de vanligaste muskeloskeletala sjukdomarna som orsakar kronisk smärta hos katter är OA, vilket ingår i begreppet DJD. OA är en ledsjukdom som kännetecknas av ledvärk, stelhet och inskränkt rörlighet. Det är en låggradig inflammatorisk sjukdom i rörliga synovialleder, karakteriserad av förslitning av ledbrosket samt bildandet av nytt ben på ledytan och längs ledbroskets kant. Studier har visat att prevalensen av OA är hög, ffa hos äldre katter. En studie visade att 90 % av katter över 12 år hade tydliga tecken på degenerativa ledförändringar. Generellt vet man väldigt lite om riskfaktorer och bakomliggande orsaker till att katter utvecklar OA. Den största riskfaktorn för OA hos katt tros vara hög ålder. Det saknas i dagsläget objektiva, standardiserade utvärderingsinstrument, t.ex. gånganalyser för katt, vilket försvårar bedömning av smärta och diagnosticering av OA och DJD. Det har även visat sig att röntgen som diagnostiskt instrument ibland kan vara missvisande, d.v.s. alla röntgenologiska tecken på OA ger inte smärtsvar vid palpation av motsvarande led, samtidigt som leder som bedöms vara smärtsamma inte alltid visar tecken på OA på röntgen. En klinisk undersökning som inkluderar gånganalys och palpation, kompletterad med anamnes, är ofta nyckeln till upptäckt av muskeloskeletala sjukdomar hos katt. Dock är det en utmaning att genomföra en sådan undersökning, då katter ofta blir stressade i nya miljöer, som till exempel kliniker och samarbetar då inte alltid vid undersökning. Katter med OA uppvisar ofta förändrat beteende. Minskad aktivitetsnivå, försämrad hoppförmåga och lägre höjd på hoppen, minskad rörlighet, minskat putsningsbeteende samt ökad eliminering utanför kattlådan är vanliga sjukdomstecken. Det finns frågeformulär som ägaren kan fylla i med syfte att få fram information om beteendeförändringar, förändringar i aktivitetsnivå osv, vilket kan vara till hjälp i diagnostiken. En metod som hittills mest används forskningsmässigt är tryckmatta, med vilken man kan mäta hur katter belastar sina tassar vid gång och vid hopp. Nyligen har ett referensmaterial på friska katter tagits fram. OA är en livslång sjukdom som inte kan botas utan bara lindras. Vardagen för en drabbad katt kan underlättas med olika typer av hjälpmedel och det finns även godkända preparat för långtidsbehandling av smärtan. Vid de flesta fall av OA är de bakomliggande faktorerna fortfarande okända och det finns behov av mer forskning på området.