Svensk våldtäktslagstiftning och mänskliga rättigheter

Sammanfattning: Oroande få våldtäkter leder idag till en fällande dom. Mörkertalet befaras dessutom vara stort. Våldtäkt i sig är ett brott som utgör en kränkning av EKMR, och varje person vars mänskliga rättigheter kränks skall, enligt Artikel 13 EKMR, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Sverige har fått emotta internationell kritik för den låga uppklarningsprocenten vad gäller våldtäktsmål och det har ifrågasatts om det svenska rättsväsendet verkligen lever upp till de mänskliga rättigheterna i detta avseende. En annan fråga gällande mänskliga rättigheter är huruvida den svenska sexualbrottslagstiftningen verkligen kriminaliserar alla de handlingar som är oförenliga med EKMR. I fallet M.C mot Bulgarien har Europadomstolen fastslagit att konventionsstaterna är skyldiga att kriminalisera och bestraffa varje form av sexuell handling som vidtas mot en individ utan dennes samtycke. Den svenska våldtäktsbestämmelsen är dock konstruerad med rekvisit om hot och tvång och inte med krav på samtycke. 2008 års sexualbrottsutredning föreslog att ett samtyckeskrav subsidiärt till våldtäktsbrottet skulle införas, men riksdagen och regeringen valde att behålla tidigare lydelse. Förespråkarna för denna konstruktion menar bland annat att domstolarna i praktiken redan tillämpar ett samtyckeskrav och det inte heller följer av M.C mot Bulgarien att ett sådant krav måste införas. Kritikerna, som vill införa ett samtyckeskrav, hävdar att det följer av Europadomstolens dom att ett sådant krav är nödvändigt. En analys har gjorts av den nationella rätten samt av de internationella åtaganden Sverige förbundit sig att följa. För att sätta den gällande svenska lagstiftningen i perspektiv har en historisk återblick samt en jämförelse med övriga Norden gjorts.