Är läkemedelsföretagens ekonomiska intressen förenliga med rätten till hälsa?

Sammanfattning: Både i Sverige och internationellt används termen ”rätt till hälsa” för att beskriva allmänhetens intresse av att åtnjuta högsta tillgängliga standard av vård och hälsa. Termen återfinns i svensk grundlag, i internationella konventioner som Sverige ratificerat och i allmänna deklarationer som används världen över. Inom svensk förvaltningsrätt används termen ”rättighet” som en i lag noggrant specificerad skyldighet, vars utövande kontrolleras av ett statligt organ. Därtill skall en ”rättighet” vara utkrävbar i domstol för den enskilde. I Sverige faller hälso- och sjukvård utanför begreppet myndighetsutövning och specifika fall går inte att överklaga i domstol, varpå termen ”rätt till hälsa” blir missvisande. Istället existerar ett lagstadgat mål för vården där alla skall få högsta möjliga kvalitativa vård inom de ekonomiska möjligheter det svenska samhället har. Vad finns det då för mening med att använda begreppet ”rätt” till hälsa i Sverige? Ordet rättighet kan verka komprimerande i en längre text och beskriva ett intresse för allmänheten med ett motsvarande mål för staten och privata aktörer. En tvist som grundas på att parterna hävdar en ”rätt” till något avgörs dessutom precis som en tvist om ordalydelsetolkning i avtal i samma rättssystem och enligt samma regler och principer. Därtill hör att rättighetsbegreppet har en lång tradition och är välkänt, om än utan att ha samma innebörd inom alla juridiska områden. Inom folkrätten återfinns en ”rätt till hälsa” i flera internationella traktat som gäller i alla FN:s medlemsstater. FN arbetar aktivt för att förbättra hälsan i världen, främst i utvecklingsländer. Bakgrunden till arbetet är främst att det i utvecklingsländer årligen avlider miljontals barn och vuxna av sjukdomar som det i industriländer existerar botemedel mot. Internationellt är rättigheter vanligen inte utkrävbara för den enskilde, då suveräna stater frivilligt ingått avtal och avtalsbrott är problematiska att ingripa mot. Systemet innehåller förutom juridik även en stor dos politik. Istället för sanktioner används egenrapportering och möjligheter för stater att anmäla avtalsparter som inte följer konventioner, men systemet har kritiserats för att sakna tänder. Vad medföljer en ratifikation av en internationell konvention om att staten skall uppfylla rätten till hälsa? Stater är skyldiga att utveckla ett hälsosystem som inom statens ekonomiska möjligheter tillfredsställer det behov av vård och hälsa staten har. Staten skall även kontroller att privata subjekt inom statens jurisdiktion inte agerar så att tillgänglighet till vård och hälsa minskar. Den klassiska tolkningen av folkrättsliga traktat är att privata subjekt inte kan bryta mot folkrätt. På senare tid har dock röster höjts inom framför allt icke-statliga organisationer att transnationella företag, som i vissa länder har en starkare ställning än staten, skall stå tillsvars för agerande som går emot allmänhetens rättigheter. USA har följt denna nya utveckling i ett fall där ett av världens största läkemedelsföretag fått stå till svars för agerande i ett utvecklingsland för just brott mot folkrätten. Många företag följer frivilligt icke-bindande rekommendationer om agerande i enlighet med rättigheter. Inom hälsa gäller dessa rekommendationer framförallt läkemedelsföretag. Läkemedelsbranschen har i Sverige alltid varit statligt detaljreglerad för att undvika de risker branschens produkter är förknippad med. Läkemedelsföretagen omsätter stora summor och kräver expertis och omfattande investeringar för att möjliggöra utvecklingen av nya läkemedel. Trots att läkemedelsföretag är privata subjekt regleras deras arbete och ansvar gentemot allmänheten noggrant, då staten skall upprätthålla rätten till hälsa. Internationellt liknar de stora läkemedelsföretagens arbetssätt varandra, utvecklingen av ett nytt läkemedel är tidskrävande och företagen upplever svårigheter under den period då läkemedlet testas på människor pga. olika detaljregleringar i olika stater samt massiv medial uppmärksamhet om någon testperson kommer till skada. En viktig del i utvecklingsarbetet av nya läkemedel är patentsystemet, som garanterar företaget ensamrätt att tillverka, licensiera och på annat vis sälja produkten. Internationellt finns stora olikheter mellan industriländer och utvecklingsländer i synen på huruvida patent är något positivt. Industriländer, där läkemedelsföretagen främst verkar, anser patent vara nödvändigt för att ge läkemedelsföretag incitament och belöning för läkemedelsutveckling. Utvecklingsländer anser att ensamrätten till försäljning är en av de stora faktorerna bakom att rätten till god vård och hälsa inte uppfylls. Ett exempel på konflikten mellan länderna inom området patent och läkemedel är TRIPS-samarbetet. Trots att läkemedelsföretag och allmänheten till synes har olika intressen inom området ”rätten till hälsa” så går parternas intressen att kombinera. Läkemedelsföretagen arbetar i en hård konkurrenssituation och är genom detaljreglering beroende av att myndigheter beviljar tillstånd till exempelvis kliniska prövningar på människor och försäljning. För att underlätta sitt arbete behöver läkemedelsföretagen framstå som etiska, och trots att det finns stora olikheter mellan de större läkemedelsföretagens arbete för ökad tillgång till läkemedel i utvecklingsländer så arbetar de alla till viss del med donationer. Företagen anser sig inte ha råd med negativ medial uppmärksamhet. Medvetenheten om att företagen spelar en stor roll för att rätten till hälsa uppfylls ökar, och FN har officiellt konstaterat att ansvaret skall vara delat mellan stater och privata subjekt. Det är ett samarbete som är nödvändigt då företagen besitter rätt kompetens och äganderätt till produkterna, stater kan underlätta arbetet på plats i utvecklingsländer och bidra med resurser. Ett långsiktigt samarbete mellan stater och privata aktörer inom hälsa skulle minska lidandet i värden, öka samarbetet mellan industriländer och utvecklingsländer samt i långa loppet vara en ekonomiskt lönsam affär för läkemedelsföretagen.