Ambulanssjuksköterskors upplevelser av pediatriska traumapatienter

Sammanfattning: Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta pediatriska traumapatienter med fokus på prioriteringar, beslutsfattande, behandlingsriktlinjer (beslutsstöd) samt uppföljning av patientfall. Metod: Kvalitativ intervjustudie med beskrivande och utforskande design. Urvalet bestod av åtta ambulanssjuksköterskor, sju män och en kvinna, med tre till 16 års erfarenhet inom yrket. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I mötet med barn inom ambulanssjukvården har ambulanssjuksköterskans eget föräldraskap och barnets föräldrar en betydelse. Praktiska och mentala förberedelser samt ett gott bemötande är viktigt. Att prioritera och bedöma barn är svårt då det föreligger anatomiska/fysiologiska och psykologiska skillnader. Bedömningen grundar sig på A-E principen och kräver erfarenhet, övning och utbildning. Beslutsfattandet grundar sig på den prioritering och bedömning som gjorts. Aktuella beslutsstöd (behandlingsriktlinjer) upplevs olika tillfredställande. Låg frekvens av barntrauman leder till svårigheter i att upprätthålla kompetens. Uppföljning är önskvärt och behovet är stort men förhindras av bl.a. sekretess. Ytterligare förbättringsområden som påtalats var bristande utrustning samt svårigheter i att administrera läkemedel till barn. Slutsats: Regelbunden teoretisk utbildning samt praktisk scenarioövning fodras. Behandlingsriktlinjerna bör ses över i avseende på innehåll/relevans, rekommenderade läkemedelsdoser önskas. Skattningsinstrument för bedömning av barn är önskvärt. Verksamheten bör även se över anställdas behov och önskemål avseende uppföljning av specifika patientfall samt aktuella tillvägagångssätt för detta