Vederlagsregeln - dess ursprung, syfte och förhållande till familjerättsliga principer

Sammanfattning: Vederlagsregeln i 11 kap. 4 § ÄktB har sitt ursprung i äldre svensk rätt och har ett intimt samband med utvecklingen av giftorätten. Giftorätten utvecklades bland germanerna, där allmän sed tidigt tillförsäkrade kvinnan viss andel av den egendom som förvärvats under äktenskapet. Egendomsgemenskapen enligt svensk rätt framskred från att omfatta all lös egendom i hemmet samt, under äktenskapet förvärvad, fast egendom till att omfatta i princip all egendom. Mannen hade enligt äldre rätt förvaltningsrätt över all egendom. I syfte att skydda kvinnan från mannens förvaltningsmissbruk infördes olika ansvarsregler gällande olika slags utgifter. För att förhindra att kvinnans egendom gick förlorad på grund av att mannen missbrukat sin förvaltningsrätt kom även vissa bestämmelser om undanskiftande av egendom att utvecklas. Efter att äktenskapet upplösts kunde en make få ersättning om dennes egendom använts till utgifter som borde ha belastat den andre makens egendom. Så småningom utvecklades en vederlagsrätt då ''fel'' egendom använts. Till sist bestod rätten av ett virrvarr av gäldsregler och vederlagsregler samt möjligheter att påkalla boskillnad, som i sin tur resulterade i skild förvaltningsrätt. 1920 års lagstiftning införde slutligen skild förvaltning mellan makarna. Giftorätten kom att innebära att makarna hade ett latent anspråk på hälften av den andres egendom vid äktenskapets upplösning. Trots införandet av fri förvaltning hade man kvar vederlagsregler för att tillförsäkra en likadelning av den gemensamma egendomen. Makarna hade en allmän vårdnadsplikt av det egna giftorättsgodset, så att det inte otillbörligt minskade till den andre makens nackdel. Uppfylldes inte vårdnadsplikten hade den andre maken rätt till vederlag. 1987 års äktenskapsbalk innebar att makarnas självständighet fick ökad betydelse och vårdnadsplikten avskaffades. Vederlagsregeln, som den kom att utformas, fick ett begränsat tillämpningsområde och tillförsäkrar den skadelidande maken ersättning endast när den andre makens förfogande, inför en närstående äktenskapsskillnad, är objektivt illojala. Vid närmare redogörelse för de äktenskapliga reglerna kan man dra slutsatsen att lagstiftningen allt mer lämnar gemensamhetstanken till att främja självständighet och oberoende. Mycket tyder på att man trots allt behöll gemensamheten under äktenskapet som grund för att tillförsäkra den ekonomiskt svagare maken ett ekonomiskt grundskydd, på den andre makens bekostnad. Så länge kvinnor som grupp betraktat är ekonomiskt svagare kommer man troligtvis behålla en slags egendomsgemenskap för att kunna bistå med ett skydd vid äktenskapets upplösning.