Den otidsenliga lärarinnan : Feminina yrkesbeteckningar och feministisk språkplanering

Sammanfattning: I denna uppsats undersöks det moderna bruket av former som lärarinna, taleskvinna och kvinnlig polis, liksom den hållning som den offentliga svenska språkvården har, och har haft, i frågan om de feminina yrkesbeteckningarnas existens. Syftet är att ge en empiriskt grundad bild av bruket men också att beskriva den generella tendensen att välja bort de feminina yrkesbeteckningarna som en språkplaneringsprocess och, med avstamp i feministisk lingvistik, problematisera utvecklingen av ett (två)könat system för personbeteckningar. I uppsatsen presenteras två delundersökningar: en korpusbaserad språkbruksanalys, som grundar sig på tidningsmaterial, och en språkvårdsanalys, där jag utgått från språkvårdens normerande yttranden i frågan. Analysen visar att avledningssuffixet -(er)ska, mycket på grund av beteckningen (sjuk)sköterska, är den mest frekventa uttrycksformen i yrkesrelaterade nominalfraser. Därefter kommer adjektivet kvinnlig, -kvinna som efterled samt suffixet -(ar)inna. Vad gäller språkvården framgår av analysen att man, åtminstone sedan 60-talet, verkat för att traditionellt maskulina beteckningar ska få neutral status, medan de feminina beteckningarna gång på gång likställs med könsbundenhet. Ensidigheten i språkvårdens rekommendationer, och det faktum att språkvården länge försöker vidmakthålla beteckningar bildade med -man, kan självklart problematiseras ur ett feministiskt emancipatoriskt perspektiv.