Negativ Terapeutisk Reaktion : Om motstånd i terapier och om destruktivitetens ursprung

Sammanfattning: I föreliggande arbete undersöker jag begreppet negativ terapeutis reaktion. Undersökningen tar sin utgångspunkt i Karl Abrahams artikel från 1919, En speciell form av neurotiskt motstånd mot den analytiska metoden, och fortsätter med en granskning av Sigmund Freuds beskrivning av begreppet i Jaget och Detet 1923. Jag följer sedan begreppets utveckling i arbeten av Joan Riviere (1936), Melanie Klein (1957), Herbert Rosenfeld (1971), Ludvig Igra (1988) och Horacio Etchegoyen (1991). Negativ terapeutisk reaktion är en form av motstånd som visar sig i den terapeutiska processen. Den är ett tekniskt begrepp och inget diagnoskriterium. Den tillhör jaget och är att betrakta som en jag-strategi som är omedveten till sin natur. Den är att betrakta som ett uttryck för destruktiva krafter, som ett derivat av dödsdriften. De bakomliggande faktorerna kan vara av skilda slag, men det finns gemensamma överensstämmande områden. Dessa är omedveten skuld, ett problematiskt förhållande till överjaget och ett försvagat libidinöst själv. Den anses vanligast förekommande hos patienter med svårare narcissistiska personlighetsstörningar präglade av en narcissistisk omnipotent hållning, en manisk attityd och primitiv avund. Förekomsten av negativ terapeutisk reaktion är en signal om att processen är på väg att stanna upp och att det finns problem som behöver avtäckas och analyseras. De bakomliggande faktorerna, vilka oftast har en global karaktär i betydelsen att de inbegriper hela personligheten samt patientens inställning till terapin som helhet och relationen till terapeuten, behöver identifieras. Detta ger då möjliga förklaringar till vad som kan tänkas försiggå i patientens inre. Olika vägar att gå i det kliniska arbetet berörs. Den teoretiska genomgången belyses med ett kliniskt exempel.