Förändring i insulinkänslighet vid dietinducerad fetma och betesgång hos varmblodiga travhästar

Sammanfattning: Fetma är ett ökande problem hos dagens hästpopulation. Allt fler hästar diagnosticeras också med insulinresistens (IR) och ekvint metabolt syndrom (EMS). Dessa sjukdomar har ofta kopplats samman med intag av lättlösliga kolhydrater och fetma. Behandlingsregimen för de drabbade hästarna utgörs till stor del av dietprogram där mängden lättlösliga kolhydrater är kraftigt reducerad. Dock vet man inte om både utfodring med lättlösliga kolhydrater och fetma utgör riskfaktorer. Flera studier har gjorts där utfodring med lättlösliga kolhydrater har kopplats till sänkt insulinkänslighet Det är dock inte studerat om fetma i sig innebär en riskfaktor för utvecklandet av insulinresistens och EMS. Denna studie syftade till att undersöka hur fetma till följd av intag av en fettrik diet med låg andel lättlösliga kolhydrater - water soluble carbohydrates (WSC) påverkade insulin-känsligheten hos måttligt insulinresistenta hästar. Vidare studerades sedan hur de överviktiga hästarnas insulinkänslighet förändrades när de släpptes på bete och därmed exponerades för ökad mängd lättlösliga kolhydrater. I studien ingick nio varmblodiga travhästston som vid studiens start var kliniskt friska, i normalhull enligt Body Condition Score (BCS) och Cresty Neck Score (CNS) och måttligt insulinresistenta vid mätning av insulinkänslighet med Euglykemisk Hyperinsulinemisk Clamp (EHC). Studien genomfördes som en prospektiv experimentell studie mellan december 2012 och juni 2013 och bestod av fyra perioder, vilka utgjordes av: invänjning på ny foderstat, viktökningsperiod, invänjning på bete samt betesperiod. Tre EHC:er genomfördes för att mäta förändringar i insulinkänslighet; EHC 1 vid studiens start, EHC 2 efter viktökning och EHC 3 efter tre veckors bete. Samtliga nio hästar fullföljde studien och de ökade i vikt, BCS och CNS under viktökningsperioden. Ingen av hästarna uppvisade hyperinsulinemi eller hyperglykemi vid fasteprover. Viktökningen hade ingen påverkan på hästarnas insulinkänslighet, uttryckt som metaboliserat glukos (M-värde) och metaboliserat glukos per insulinenhet (M/I-kvot). Metabolic clearance rate (MCR) av insulin påverkades inte heller av viktökning. Efter betesgång sågs ett högre M-värde i EHC-3 jämfört med EHC 1 samt en högre M/I-kvot i EHC 3 jämfört med både EHC 1 och EHC 2. Metabolic clearance rate av insulin var högre i EHC-3 jämfört med både EHC 1 och EHC 2. Sammantaget visar detta att betesgången förbättrade insulinkänsligheten och insulin clearance hos hästarna Utifrån denna studie verkar det som att typ av foder har en större betydelse för utvecklande av insulinresistens än fetma i sig. Resultatet från studien kan också ses som ytterligare en indikation på att det inte är kortvariga förändringar som ger störst påverkan på hästens glukos- och insulinmetabolism. Istället verkar det som att låggradiga och långvariga förändringar är av större betydelse. Riskfaktorer för utvecklandet av skadlig insulinresistens och EMS kan också misstänkas skilja sig mycket mellan olika individer. En möjlig hypotes är att de tidiga åren i hästens liv till stor del bidrar till dess känslighet för dessa riskfaktorer i framtiden. Det krävs mer studier på olika typer av hästar samt hästar i olika åldrar för att få mer kunskap om både normalvariation och hur fetma och insulinresistens påverkar olika individer.