Rekvisiten ”känd”, ”särpräglad" och ”förväxlingsbar” vid vilseledande efterbildning enligt 14 § marknadsföringslagen

Sammanfattning: 2010 visade sig bli de vilseledande efterbildningarnas år, då inte mindre än sju domar hade detta tema som sitt huvudsakliga ledmotiv. Därför anser jag att detta förtjänar att belysas närmare. Uppsatsen avser att behandla marknadsdomstolens bedömning och krav på bevisning avseende rekvisiten känd, särpräglad och förväxlingsbar, för att bestämmelsen i 14 § om vilseledande efterbildning i marknadsföringslagen (2008:486) skall bli tillämplig. Paragrafen stadgar; En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. I paragrafen uppställs tre rekvisit. Det första av dessa rekvisit säger att produkten ska vara känd på marknaden så att den förknippas med en viss näringsidkare. Det andra rekvisitet säger att produkten skall vara särpräglad så att den har en särskiljande funktion, som i ett estetiskt hänseende skiljer den från andra produkter. Om efterbildningen ger ett likartat helhetsintryck och skapar väsentligen samma bestående minnesbild hos konsumenten anses en förväxlingsrisk föreligga, vilket är det tredje rekvisitet. Ordförande Fallenius i marknadsdomstolen intygar att samtliga rekvisit måste vara uppfyllda samtidigt för att bestämmelsen i 14 § marknadsföringslagen ska bli tillämplig. Dessa rekvisit är mycket kortfattat beskrivna, och lämnar knappast någon uttömmande information i vare sig förarbeten, praxis eller litteratur. Marknadsdomstolen är otydlig i sina argument och verkar vara ovilliga att utveckla dessa begrepp. Marknadsdomstolen påpekar att de istället lägger sina egna tolkningar och värderingar i vart och ett av dessa rekvisit utifrån varje enskilt avgörande. Några gemensamma riktlinjer för hur marknadsdomstolen går till väga i sin bedömning med avseende på dessa rekvisit saknas i dagsläget. I nyare avgöranden hänvisar marknadsdomstolen ofta till bedömningsgrunder och tillvägagångssätt i äldre avgöranden, vilket i det närmaste kan uppfattas som slentrianmässigt. Givetvis fyller äldre avgöranden sin funktion som vägledande, men det jag menar är att äldre avgöranden även behöver ses ur ett nytt perspektiv. Det vore därför önskvärt att utveckla dessa begrepp genom en sammanställning av nyare och äldre avgöranden. En sådan sammanställning skulle kunna mynna ut i riktlinjer, vilket skulle tydliggöra de krav på bevisning som marknadsdomstolen ställer för att rekvisiten ”känd”, ”särpräglad” och ”förväxlingsbar” skall anses uppfyllda. Detta menar jag skulle leda till en rättvisare bedömning och en ökad rättsäkerhet i frågan om marknadsdomstolens bedömningar. För att bringa klarhet i de krav på bevisning som marknadsdomstolen ställer för att vart och ett av dessa rekvisit har jag diskuterar frågor rörande detta med Christer Fallenius ordförande vid marknadsdomstolen, advokat Fredrik Engfeldt och Ulf Bernitz Professor i europeisk integrationsrätt. Trots dessa personers skilda expertis och kompetens inom den rättsliga problematik som jag behandlar så korrelerar deras åsikter väl med varandra.