Att vara människa - inte en diagnos! : En litteraturstudie om vuxna människor med psykisk ohälsa
Sammanfattning: Psykisk ohälsa är ett växande problem i samhället och allmänsjuksköterskan möter i sitt arbete dagligen människor med psykisk ohälsa. Dessa människor upplever sig ofta osynliga i samhället och upplever även förutfattade meningar i mötet med sjuksköterskan. Forskning idag utgår mindre ofta från perspektivet hos människor med psykisk ohälsa, vilket behövs för att omvårdnaden ska kunna utvecklas. Problematiken är att sjuksköterskan många gånger möter människor utifrån deras psykiska diagnos, istället för att möta dessa människor utifrån ett helhetsperspektiv. Examensarbetet beskriver hur vuxna människor med psykisk ohälsa kan uppleva mötet med sjuksköterskan. Två teman framkommer efter sammanställning av befintlig forskning. Vuxna människor med psykisk ohälsa upplever antingen sig sedda i mötet med sjuksköterskan eller en känsla av osynlighet. Känslan av att vara sedd uppkommer när sjuksköterskan bekräftar individen genom att vara öppensinnad. Sjuksköterskan lägger ner tid i mötet genom att lyssna och att försöka förstå personens situation. En känsla av osynlighet i mötet uppkommer när sjuksköterskan förminskar personen till en diagnos. De med psykisk ohälsa upplever hinder i relationen genom att sjuksköterskan utövar makt och behandlar dem som barn. De känner sig ensamma när sjuksköterskan inte har tid för dem och inte tyckts bryr sig om dem. Genom denna studie kan sjuksköterskan få en ökad förståelse för hur vuxna människor med psykisk ohälsa upplever mötet med dem. Ökad förståelse kan förbättra relationen mellan människor med psykisk ohälsa och sjuksköterskan. Det kan även leda till en ökad känsla av hälsa hos människor med psykisk ohälsa.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)