Spel med höga insatser - En rättsekonomisk analys av straffbestämmelser mot vadhållningsrelaterad fotbollsmatchfixning

Sammanfattning: Vadhållningsrelaterad fotbollsmatchfixning innebär att en eller flera idrottsliga aktörer, på eget eller annans initiativ, manipulerar en fotbollsmatch (t.ex. genom avsiktliga misstag) i enlighet med en specifik vadhållning. Möjligheten att tjäna stora pengar med en relativt liten upptäcktsrisk gör matchfixning till en lockande aktivitet för såväl enskilda individer som kriminella nätverk. Det finns i Sverige i dagsläget ingen specifik straffbestämmelse som särskilt tar sikte på matchfixning. I de två hovrättsdomar gällande matchfixning som hittills har meddelats har bland annat mutbrottsbestämmelserna tillämpats men rättsläget framstår alltjämt som oklart avseende ett flertal av matchfixningens gärningar. Regeringen har under våren år 2018 föreslagit införandet av ett spelfuskbrott som särskilt tar sikte på vissa gärningar i samband med matchfixning. Spelfuskbrottet, som är en del av en genomgripande omreglering av spelmarknaden, föreslås träda i kraft den 1 januari 2019. Syftet med denna uppsats är att identifiera de straffbestämmelser som i dagsläget kan betraktas som tillämpliga vid matchfixning samt att utvärdera gällande rätt samt det föreslagna spelfuskbrottet i förhållande till intresset av samhällsekonomisk effektivitet. Framställningen är avgränsad till svenska straffrättsliga förhållanden och är särskilt inriktad på matchfixningsgärningarnas brottsbeskrivningsenlighet i relation till mutbrotten, bedrägeribrotten och det föreslagna spelfuskbrottet. Utvärderingen av gällande och föreslagna straffbestämmelser genomförs med tillämpning av en rättsekonomisk metod, vilket innebär att intresset av ett utnyttjande av samhällets resurser som främjar den totala samhälleliga tillfredsställelsen (samhällsekonomisk effektivitet) utgör analysens utgångspunkt. Resursfördelningen i samhället är beroende av människors val, vilka kan påverkas av exempelvis lagstiftning. Den rättsekonomiska teoribildningen antar att individer är rationella nyttomaximerare, vilket innebär att de strävar efter att tillfredsställa sina preferenser och vet hur de ska bete sig för att uppnå detta mål. I en osäker valsituation väljer en rationell nyttomaximerare det alternativ som genererar störst förväntad nytta. Den förväntade nyttan av att begå en viss gärning är bland annat beroende av upptäcktsrisken (risken för att bli upptäckt, åtalad och lagförd) och påföljden vid en eventuell dom. Dessa faktorer kan regleras bland annat med hjälp av straffbestämmelser. Kostnaderna för att justera dessa faktorer bör dock inte överstiga de kostnader som justeringen undanröjer. Ur ett rättsekonomiskt perspektiv framstår det som det angeläget att matchfixningen bekämpas. Detta eftersom fenomenet har en negativ inverkan över den totala samhälleliga tillfredsställelsen. Särskilt kan framhållas den minskade förekomst av nyttoökande transaktioner (dels i termer av pengar, dels i termer av subjektivt upplevd nytta) mellan fotbollsrörelsens och spelmarknadens aktörer som följer av ett minskat förtroende för sporten. Olägenheten för utsatta idrottsaktörer och eventuell påverkan på sportens sociala värden utgör ytterligare exempel på matchfixningens nyttoreducerande effekter. Matchfixning hämmar alltså den samhällsekonomiska effektiviteten. Möjligheterna att enligt gällande rätt komma åt matchfixningens gärningar är begränsade. Det är i princip bara användandet av vissa olagliga påtryckningsmetoder för att förmå idrottsliga aktörer att manipulera en match (t.ex. lämnandet av otillbörliga förmåner, hot och utpressning) samt mottagandet av otillbörliga förmåner som träffas av befintliga straffbestämmelser. Det står med andra ord, åtminstone ur ett straffrättsligt perspektiv, matchfixarna fritt att utan brottsliga medel förmå någon att otillbörligt påverka en match, att delta i själva matchmanipulationen eller att tjäna pengar på den manipulerade matchen. Det föreslagna spelfuskbrottet kriminaliserar de två första gärningarna men inte den sistnämnda. I dagsläget får upptäcktsrisken vid matchfixning betraktas som låg, delvis på grund av avsaknaden av ändamålsenliga straffbestämmelser. Vid vissa förfaranden är upptäcktsrisken obefintlig eftersom förutsättningar för lagföring saknas. I andra situationer kan mutbrottet bli tillämpligt men svårigheten att bevisa lämnande eller mottagande av en otillbörlig förmån kvarstår. Den nuvarande straffrättsliga regleringen på området kan med andra ord inte anses främja intresset av samhällsekonomisk effektivitet i tillfredsställande utsträckning. Förslaget om spelfuskbrott kompenserar för den nuvarande straffrättsliga regleringens brister i flera avseenden. Bestämmelsen ökar förutsättningarna för lagföring och dess rekvisit omfattar fler potentiella gärningar än mutbrotten. Straffbudet måste alltså anses öka upptäcktsrisken mer än nuvarande straffrättslig reglering. Även vid påföljdsbestämningen kan det föreslagna straffbudet tänkas få viss betydelse eftersom skyddsobjektet är ett annat i jämförelse med mutbrotten. Spelfuskbrottet framstår alltså som mer ändamålsenligt och har bättre förutsättningar att påverka den potentielle matchfixarens förväntade nytta än befintliga straffbestämmelser. Ett eventuellt spelfuskbrott kan alltså tänkas främja intresset av samhällsekonomisk effektivitet i större utsträckning än nuvarande straffrättslig reglering.