Neutralisering med restprodukter vid biolakning

Sammanfattning: Syftet med detta arbete har varit att identifiera lämpliga restprodukter
som skulle kunna ersätta konventionella neutraliseringsmedel vid biolakning
av sulfidiska koncentrat. I dagsläget används släckt kalk som är en
förhållandevis dyr produkt och neutraliseringen utgör en stor del av
driftskostnaden. Om restprodukter från annan industri kan användas till
neutralisering vid biolakningsanläggningar skulle detta leda till minskad
användning av jungfruliga material, minskad miljöpåverkan samt en bättre
ekonomi för företagen. Genom att utnyttja restprodukter ges också en
möjlighet att utvinna de metaller som finns i de olika restmaterialen.

I denna undersökning användes fyra olika oxidiska restprodukter: LD-slagg
som är en restprodukt från ståltillverkning. Kol & däckaska kommer från en
anläggning där återvunnet gummi används som bränsle tillsammans med kol.
LB-stoft är en restprodukt från gasreningen vid stålproduktion där i
huvudsak stålskrot används. Sopaskan i sin tur kommer från en kommunal
sopförbränningsanläggning. Dessa material användes för att undersöka deras
neutraliserande förmåga vid biolakning. Lakningsförsöken genomfördes på
svavelkis vilket är det material som ger den högsta svavelsyraproduktionen
vid bakterielakning. Kemiska analyser samt analys med röntgendiffraktion
genomfördes på ingående material samt lakrest. Under försöksperioden
genomfördes fem experiment i batchreaktorer.

Framför allt LD-slagg och LB-stoft har visat goda resultat både vad gäller
den neutraliserande förmågan och mängden metall som kan återvinnas. Kol &
däckaskan har haft ett ganska bra resultat, däremot har inte sopaskan visat
sig vara lika effektiv. Vid neutralisering med LB-stoft erhölls en zinkhalt
på 7,12 g/l i laklösningen, vilket måste anses som ett bra resultat då det
avser en laklösning som ej är upparbetad.

I samtliga försök bildades gips och jarosit i lakresten och dessutom
hydratiserades ett flertal ämnen. Att använda restprodukter vid
neutralisering av biolaklösningar skulle kunna bli en lönsam affär för
företagen. Störst potential har metoden i biolakningsprocesser för
zinkframställning eftersom att då kan materialens zinkinnehåll utnyttjas
maximalt. Även inom annan industri där neutralisering ingår som ett steg i
processen skulle det kunna vara av intresse att använda sig av olika
restprodukter. Slutsatsen av arbetet är att neutralisering med restprodukter
skulle kunna vara lönsamt för industrin och det bör övervägas att i
framtiden använda en del av dessa produkter för ändamålet.