Lagval vid immaterialrättsliga intrångstvister

Sammanfattning: I den här uppsatsen kommer lagvalsregeln för immaterialrättsliga intrångstvister i art. 8 Rom II-förordningen att analyseras djupgående från ett harmoniserings- och processekonomiskt perspektiv. Stadgandet föreskriver att skyddslandets lag ska tillämpas på dessa tvister. Vid gränsöverskridande intrång där käranden yrkar på skydd i ett flertal länder leder art. 8 till en fragmentering av tvisten. Tvisten delas upp för att sedan avgöras enligt lagarna i samtliga länder där käranden yrkar på skydd. Fragmenteringen kan leda till att tvisterna blir mer komplicerade och tidskrävande än om endast ett lands lag hade kunnat tillämpas, vilket kan leda till betydande processekonomiska kostnader för parterna. Vidare är art. 8 undantagslös och parterna bereds ingen möjlighet att välja vilket lands lag som ska tillämpas på tvisten. Motiven och bakgrunden till art. 8 att analyseras för att det ska kunna fastställas vilket intresse som ligger bakom lagvalsregeln. Vidare kommer även den juridiska diskussionen kring stadgandet och alternativa lösningar att presenteras och analyseras. Det mest frekvent förekommande argumentet för den nuvarande regleringen i art. 8 i både doktrin och förarbeten är baserat på statssuveränitetshänsyn. Det framhålls att eftersom immaterialrätter har en stark anknytning till och påverkan på de nationella marknaderna så har även de enskilda staterna ett stort intresse av att autonomt kontrollera hur långtgående skydd som ges till immaterialrättsinnehavare. Det mest frekvent förekommande argumentet mot den nuvarande regleringen är att art. 8 leder till betydande processekonomiska kostnader. Uppsatsen leder fram ett ifrågasättande av huruvida art. 8 verkligen kan motiveras av statssuveränitetshänsyn. Genom en redogörelse för harmoniseringsarbetet som företagits på immaterialrättens område visas att den nationella bestämmanderätten på området redan kraftigt begränsats. Det kan därmed ifrågasättas om intresset att skydda det återstående utrymmet för nationellt självbestämmande verkligen kan motivera ett lagstadgande med de betungande processekonomiska konsekvenser som art. 8 har. Vidare belyses även regeln från ett skadeperspektiv där det ifrågasätts vilken reell skada staterna faktiskt skulle lida av att ett annat lands lag tillämpas på just intrångsfrågan. Om statssuveräniteten respekteras i förhållande till registrerings-, giltighets- och omfattningsfrågor, vilket är de aspekter av immaterialrätter som kan ha en påverkan på de nationella förhållandena i den mån de inte redan är harmoniserade, så kan staterna svårligen lida någon reell skada av att ett annat lands lag tillämpas på intrångsfrågan. Därmed dras slutsatsen att den lagvalsreglering som presenteras i ALI principerna är den mest rimliga även för europeiska förhållanden. Denna reglering drar en tydlig gräns mellan registrerings-, giltighets och omfattningsfrågor, på vilka skyddslandets lag tillämpas, och intrångsfrågor där parterna bereds möjligheten att själva välja tillämplig lag.