Utan risk för påföljd - lagöverträdare under 15 års rättigheter i straffprocessen

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att se huruvida de svenska bestämmelserna rörande lagöverträdare under 15 år stämmer överens med Europakonventionen och Barnkonventionen. Konventionerna är ratificerade och Sverige är således förpliktade att följa dess bestämmelser. Europakonventionen har en starkare ställning än Barnkonventionen eftersom den är del av svensk lag. Europakonventionen innehåller, till skillnad från Barnkonventionen, inga speciella bestämmelser för barn. När barn under 15 år misstänks för kriminaliserade handlingar som faller inom utredningsgrunderna initieras en utredning. Syftet med utredningen är att socialtjänst ska få bra underlag för att avgöra vilka hjälpinsatser som barnet är i behov av. Vid allvarligare brott finns också ett syfte i att utreda gärningen som sådan. Att vara under straffmyndighetsåldern innebär att barnet aldrig kan dömas till påföljd. I undantagsfall kan bevisprövning göras i domstol, det förfarandet kallas bevistalan. Vid bevistalan behöver socialtjänsten inte följa domslutet. Att barnet inte prövas i domstol och inte döms till påföljd innebär att barnet inte har rättigheter i samma utsträckning vid prövningen som en person över 15 år. Merparten av de inskränkningar som har gjorts i svensk lagstiftning är förenliga med Europakonventionen, eller lagstiftningen går inte tydligt emot konventionens bestämmelser. Enligt Barnkonventionen finns det en rättighet där den svenska praktiken och lagstiftningen tydligt bryter mot Sveriges åtaganden, oskyldighetspresumtionen. Fallet Kevin är ett exempel på att otillräckligt rättighetsskydd för barn i den svenska straffprocessen potentiellt kan leda till att oskyldiga barn tillskrivs en gärning de inte begått på grund av otillräckligt rättighetsskydd i lagstiftningen.