EUD, quo vadis? - om Yttrande 2/13 och dess konsekvenser för människorättsskyddet inom EU

Sammanfattning: I mer än 40 år har det pågått en diskussion om huruvida EU kan och bör ansluta sig till den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, (EKMR, konventionen). Efter Lissabonfördragets ikraftträdande finns numera till och med en fördragsstadgad skyldighet för unionen att ansluta sig till konventionen. Av den anledningen förhandlade EU-kommissionen tillsammans med representanter från Europarådet fram ett utkast till anslutningsavtal, vilket var tänkt att vara det instrument som skulle binda unionen till konventionen. Det är med anledning av detta som den Europeiska Unionens domstols (EUD) avgörande, Yttrande 2/13, kom som en förvåning för stora delar av juristkåren som intresserat sig för EU:s anslutning till konventionen. Domstolen fastslog att det utkast till anslutningsavtal som förhandlats fram inte var förenligt med fördragen, och blockerade på så sätt den fortsatta processen för unionens anslutning till konventionen. Avgörandet har gett upphov till både mycket kritiska kommentarer såväl som medhåll. Denna uppsats är en kritisk granskning av Yttrande 2/13 ur ett människorättsligt perpektiv. Fyra av domstolens totalt tio synpunkter tas upp, med fokus på unionsrättens särdrag och autonomi och EUD:s exklusiva jurisdiktion. Uppsatsen kommenterar och analyserar domstolens avgörande,och dess potentiella konsekvenser för människorättsskyddet inom unionen diskuteras. Alternativa synsätt på anslutningsavtalet presenteras, och det argumenteras för att domstolen använder unionsinterna frågor för att motivera sin negativa inställning till en konventionsanslutning och på så sätt allvarligt försvårar en utveckling av skyddet för mänskliga rättigheter inom unionen.