Gigantopithecus och jättarna : En jämförande studie av mytologiska figurer med utgångspunkt i Emilé Durkheims teorier om religionen.

Sammanfattning: Den här uppsatsen undersöker på sociologiskt vis möjligheterna att spåra möten mellan tidigamänniskor och jätteprimaten Gigantopithecus från östra Asien i myter som överlevt fram till idag,detta för att försöka peka på ett gemensamt ursprung till den ofta förekommande figurtypen jätten imyter och folksagor i världen. Teoretikerna som uppbådas till hjälp är Emile Durkheim, MartinCortazzi, Josef Ludvik Fisher samt Forrester Sibelan, vilka visar på dels hur myter fungerar och kanuppstå och hur de fungerar i relation till människor.Till metod har arbetet utgått ifrån diskursteori då denna lämpar sig väl för att förstå relationenmellan den sociala verklighet en text rör sig inom och den text sagda verklighet bidrar till att skapa.Arbetet börjar med att försöka motivera sin hypotes genom att påvisa dels belägg för att primatenoch människan i urtiden mötts och dels genom att visa på att myter och berättelser i muntlig formkan överleva länge nog för att det ska vara rimligt. Den fortsätter med att presentera och beskrivamytbildningar från olika delar av världen; Nordiska, Grekiska, Babyloniska, Indiska Afrikanska,Nord- och Sydamerikanska samt Kinesiska där fokus ligger på att jämföra och sammanföra myterför att försöka peka på samband som andra forskare redan upptäckt eller sådana som pekar mot denöstasiatiska primaten.Det visar sig snabbt att några sådana belägg inte finns att finna under de förhållanden den härundersökningen utgår ifrån när den går in på ämnet. Istället försöker den fokusera på att visa på debevisliga ursprungen från de jätterelaterade myter som i världen förekommer. Till stor del härrör de,enligt forskarna uppsatsen använder som källor, från Mesopotamien och rent sociologiskt så kanuppsatsen peka på ett samband mellan ett behov av politisk kontroll och den roll jättar i mytbildningbrukar få. Platser som Grekland, Inkariket och Kina har oberoende av varandra utvecklat deursprungliga mytbildningarna på ett sätt som underbygger auktoritära figurer både inom och utanförmyterna så att berättelserna passar den grupp som styr området, något som i viss utsträckning gällerför alla mytbildningar som undersöktes. Jättarna får ofta roller såsom förfäder eller fientliga folksom människor och deras gudar obrydda kan avsky eller diskreditera. Genomgående så stämmer dei teoridelen presenterade forskarnas teorier med det sätt som myterna som undersöks visas fungerapå.