Idrott och straff - En studie om straffansvar vid idrottsvåld

Sammanfattning: Idrotten har en särskild position i samhället och behandlas därför därefter. T.ex. särbehandlas idrottsrörelsen genom att de allmänna och rättsliga reglernas tillämpningsområde begränsas gentemot idrotten. Detta är särskilt tydligt på straffrättens område då många idrotter utövas med olika grader av våld vilket accepteras av såväl samhället som rättsväsendet. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka varför och på vilket sätt idrotten har en särställning samt varför idrottsvåld tillåts i större utsträckning än våldsanvändning i det vardagliga livet. Vidare syftar uppsatsen till att redogöra för gränsdragningen mellan tillåtet och otillåtet idrottsvåld och även undersöka huruvida rättsäkerheten uppfylls på idrottsvåldets område. Av uppsatsen framgår att idrottens särställning beror dels på den grundlagsfästa föreningsfriheten, dels på dess samhällsnyttiga och positiva effekter. Vidare innebär dess särskilda ställning att idrotten i stor utsträckning tillåts lösa idrottsliga konflikter inom idrottsrörelsens självt, varför idrotten har tillåtits bygga upp ett eget rättsväsende med egna rättsregler. Trots detta har inte det allmänna för avsikt att helt lämna idrotten att sköta sig själv. Alltför grova gärningar accepteras inte och går inte fria från inblandning av det allmänna rättsväsendet och allmänt straffansvar. Vidare kan konstateras att idrottsvåld kan delas in i tre kategorier: (1) Regelriktigt våld, (2) regelvidrigt våld och (3) idrottsfrämmande våld. De två förstnämnda anses vara straffria då våld som sker inom idrottens regler eller idé kan rättfärdigas av ansvarsfrihetsgrunderna samtycke eller principen om social adekvans. Vad gäller våldsgärningar som är idrottsfrämmande anses sådana inte kunna rättfärdigas och därmed inte undgå straffansvar då sådant våld anses strid mot idrottens regler och idé. Någon universell och exakt gräns för tillåtet och otillåtet våld finns inte och kan svårligen fastslås av vad som framkommit av denna uppsats. Vidare saknas prejudikat från HD på området varför rättsläget för hur gränsdragningen ska lösas är aningen oklart. Dock råder tillsynes konsensus mellan doktrin och underrättspraxis om vissa principer. T.ex. anses att följande omständigheter bör beaktas vid bedömningen: (1) Idrottens egna regler, (2) idrottens karaktär, (3) gärningens idrottsligt motiverade syfte samt (4) skadans art. Vad gäller rättssäkerheten på idrottsvåldets område kan av uppsatsen konstateras att det föreligger en viss problematik. Ett problem är att det finns två rättfärdigande omständigheter som kan tillämpas för att undanta våldsgärningar inom idrotten från straffansvar. Problemet är att det råder en viss osäkerhet angående hur dessa omständigheter förhåller sig till varandra och exakt vilken grund som bör tillämpas för att grunda straffrihet. Den främsta rättssäkerhetsproblematiken är dock att det är oklart vilka principer som gäller vid gränsdragningen mellan tillåtet och otillåtet idrottsvåld. Avsaknaden av ett tydligt prejudikat gör att det råder oklarheter om hur gränsdragningen mellan tillåtet och otillåtet idrottsvåld ska göras och därmed vilka fall som bör tas upp till allmän prövning. Avsaknaden av ett sådant prejudikat har lett till att utrymmet för att bedöma en idrottslig gärning som straffri eller inte är väldigt stort och godtyckligt i praktiken. Detta har vidare inneburit att det råder en viss inkonsekvens angående vilka fall som blir föremål för allmän prövning och vilka som stannar inom idrotten. Således finns det uppenbara problem vad gäller förutsebarhetsprincipen och likhetsprincipen vilka torde kunna lösas om HD kunde leverera ett efterlängtat och välbehövligt prejudikat på området.