Dispens från strandskydd - Lagstiftarens intentioner oh rättstillämpningen

Sammanfattning: 1950 kom den första strandskyddslagstiftningen. Denna utvecklades sedan i etapper till att idag vara generellt gällande och ingå i miljöbalken. Strandskyddet innebär ett förbud mot att uppföra byggnader och anläggningar eller att på annat sätt utföra åtgärder inom strandskyddsområdet. I 7:18 MB stadgas möjligheten för länsstyrelsen att ge dispens från de förbud strandskyddet innebär. För dispens krävs att särskilda skäl föreligger samt att intresseavvägningen gjord i enlighet med MB 7:25 och 7:26 talar för detta. Syftet med uppsatsen är att redogöra för dispensreglerna samt att utreda vilka faktorer som ska ha betydelse i dispensmål. Resultatet av utredningen har sedan jämförts med ett begränsat antal praktiska mål från rättstillämpande instanser. Det första som har behövt utredas är vad som skall klassas som särskilda skäl. I analysen har jag kommit fram till att för att en omständighet skall räknas som ett särskilt skäl krävs att det är byggnads- eller markrelaterat. Personliga skäl hos markägaren kan ej räknas till särskilda skäl. Det andra steget i analysen har varit att utreda hur intresseavvägningen ska gå till. 25 § är att se snarare som ett politiskt ställningstagande av skyddet av det enskilda ägandet än som en rättslig regel tillämpbar på konkreta rättsliga situationer medan 26 § tar sikte på konkreta dispenssituationer. Det är svårt att se sambandet mellan lagtexten i 7:25 och den i propositionen omtalade proportionalitetsprincipen. Strandskyddet är generellt och för dispens krävs att särskilda skäl föreligger. Enligt mitt resonemang får det enskilda intresset av en åtgärd ingen betydelse. Den intresseavvägning som ska göras är en avvägning mellan det allmänna intresset av strandskyddets syfte och åtgärden i sig. Det för markägaren enskilda intresset skulle därmed inte få någon betydelse i en intresseavvägning. Proportionalitetsprincipen har blivit en naturlig del i de rättsliga instansernas bedömningar vid ingrepp i äganderätten och det kan vara så att den vana som de rättsliga instanserna har skapat sig vid användningen av proportionalitetsprincipen leder till att bedömningarna följer en gammal invand modell, oavsett vad lagstiftningen säger angående hur bedömningen ska göras. 7:26 är mer konkret än 7:25 då den riktar sig mot vissa konkreta situationer. I samband med 7:26 talar propositionen om att den eventuella dispensen måste vara förenlig med strandskyddets syfte. Paragrafen är därmed enklare att applicera på en rättslig situation än vad 7:25 är. Intresseavvägningen skall därmed i praktiken säkra upprätthållandet av strandskyddets syfte vid en eventuell dispens. I begreppet särskilda skäl innefattas inte att strandskyddets syften inte motverkas av åtgärden. Dispens kan inte heller ges utan att kravet på särskilda skäl i 7:18 är uppfyllt. Resultatet av jämförelsen mellan analysen och rättsfall utvalda för uppsatsen är både positivt och negativt. I de fall rätten har använt sig av exemplifieringen över särskilda skäl i propositionen har den i de flesta fallen hållit sig inom de ramar som enligt analysen är rimliga. Vad det däremot gäller intresseavvägningen har de rättstillämpande instanserna i flera fall fallit utanför den lagtolkning som jag i analysen anser vara riktig. Resultatet av intresseavvägningen har i många fall lett till dispens, utan att en bedömning har gjorts över huruvida särskilda skäl förekommit eller där man till och med konstaterat att särskilda skäl saknas, samt att rätten i något fall betecknat brist på proportionalitet som särskilda skäl. Jag har därmed kunnat konstatera att de rättstillämpande instanserna i flera fall inte följt vad jag uppfattar vara lagstiftarens intentioner.