På tal om Gud – Om möjligheten att bedriva teologi efter den filosofiska kritik som riktats mot språkets förmåga att inrymma Sanningen

Sammanfattning: Sammandrag Syftet med uppsatsen är att med utgångspunkt i den filosofiska kritik som riktats mot språkets förmåga att inrymma absoluta och eviga sanningar utforska möjligheten att tala om Gud utan att Gud antingen förtingligas eller görs till en onåbar och opersonlig princip som är fjärmad från en kristen pastoral praktik. Genom ett nedslag i Jaques Derridas språkfilosofi visar jag på de teoretiska förutsättningarna för religionsfilosofen John D. Caputos ansats att tala om Gud samtidigt som han underkänner språkets förmåga att härbärgera objektiva sanningar. Då Caputo hävdar språket som kulturellt och historiskt betingat blir också benämnandet av verkligheten kontingent. Samtidigt inrymmer varje benämnande, varje namn, enligt Caputo en odefinierbar och obeskribar händelse som inte kan begreppsliggöras och kategoriseras utan endast erfaras. Att leva i religiös sanning är att svara an på och ansvara inför erfarenheten av händelsen som härbärgeras i namnet Gud, inte att bekänna sig till den ena eller andra religionen eller till ontologiska antaganden om Guds vara eller inte vara. Uppsatsen välkomnar Caputos teoretiska utgångspunkt men argumenterar för att han i sin iver att göra upp med de tendenser hos institutionaliserad religion som riskerar att förtingliga Gud, inte tillräckligt betonar den religiösa praktikens kroppsliga och sociala förankring. Jag lyfter fram den kristna praktikens beroende av en kroppslig och social kontext och kritiserar Caputo för att inte utveckla en tillräcklig ecklesiologi. Bristen på ecklesiologi i Caputos teologi är emellertid inte är en nödvändig konsekvens av hans metafysikkritik, och jag argumentarar för att en teologi som bejakar Caputos kunskapsteoretiska utgångspunkt samtidigt som den erkänner sin förankring i en partikulär religiös praktik borde vara möjlig. Caputo talar om sin teologiska reflektion som en bön och påminner om att kyrkans tal om Gud är en gemenskapshandling och en självklar del av en inomkyrklig praktik. För att vara ansvarsfullt måste detta samtal självkritiskt våga granska de förutsättningar och den kunskapssyn som utgör grunderna för sin teologi.