Att stimulera till läs- och skrivutveckling. En granskning av metoderna ASL och Kiwi.

Sammanfattning: Vårt syfte med denna kvalitativa undersökning är att undersöka två olika metoder, Kiwimetoden och Att skriva sig till läsning (ASL). Vi valde även att undersöka hur lärare kan arbeta med digitala verktyg inom metoderna. För att genomföra detta fick vi hjälp av två skolor, där en skola arbetar med ASL och en arbetar med Kiwimetoden. Dessa skolor har vi valt att kalla för ASL-skolan och Kiwiskolan. På de båda skolorna genomförde vi två observationer i klassrum där lärare arbetade med metoden, samt en intervju med en lärargrupp. Resultatet utifrån vår undersökning visar att det finns flera faktorer som har betydelse vid elevers läs- och skrivinlärning. De båda metoderna är välstrukturerade med en tydlig arbetsgång som eleverna lär sig under arbetets gång, vilket vi anser kan stärka elevernas läs- och skrivinlärning i längden. Den fysiska miljön i klassrummet påverkar om eleverna agerar i samspel med andra och lär av varandra. Vi fick se två olika alternativ på detta, ett klassrum som inte inbjöd till samtal och ett som bjöd in till dialog elever emellan. Vi kom även fram till att innehållet i det lärare och elever arbetar med har stor betydelse för hur eleverna tar sig an uppgiften. Finns det en fascination för ämnet hos eleverna görs uppgiften med ett bättre resultat och eleverna har en tydlig lust att lära. Resultatet visar även att yttre händelser som till exempel olika beslut, krismöten, teknikens tillgänglighet och ekonomi kan påverka undervisningen. Genom denna undersökning fick vi fram att båda metoderna har för- och nackdelar. I ASL används datorer och andra digitala verktyg kontinuerligt. Inom Kiwimetoden används inte digitala verktyg men det finns möjlighet att utveckla arbetssättet om lärare vill använda till exempel datorer eller datorplatta i undervisningen. Oavsett vad lärare arbetar med krävs det att en har kompetens inom ämnet för att veta hur en gör och framförallt varför en gör det en gör.