Självständiga myndigheter eller regeringens marionetter?

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att närmare undersöka och problematisera förhållandet mellan regeringen och förvaltningsmyndigheterna. Samtidigt som det existerar en förvaltningstradition med självständiga myndigheter förkunnar regeringsformen att regeringen styr riket och att myndigheterna lyder under regeringen. Trots den starka förvaltningstraditionen pekar den övervägande delen av de utredningar och förslag som gjorts i frågan på att en starkare styrning av regeringen är påkallad och berättigad. Ett flertal aspekter aktualiseras vidare i samband med detta förhållande så som de informella kontakterna mellan myndigheterna och regeringen samt vilket av värdena folkstyre och rättssäkerhet som prioriteras. Det kan konstateras att förhållandet mellan regeringen och förvaltningsmyndigheterna präglas av ambivalens, osäkerhet och oklarhet, något som i flera fall gör att gränsen för ministerstyre i praktiken suddas ut. Ansvarsutkrävandet försvåras, vilket särskilt drivs till sin spets vad gäller Sveriges deltagande i EU. Förvaltningsmyndigheternas självständighet kan dock inte betraktas som odemokratisk. Om de politiska intentionerna inte får genomslag i förvaltningsbesluten kan detta ändras genom en ändring av de generella normerna och dessutom har regeringen andra styrmedel som kan utnyttjas. Vinsten av att kunna styra i enskilda fall måste därför vägas mot de fördelar som fås genom att begränsa just denna möjlighet. Nyckelord: Förvaltningsmyndigheter, Den svenska förvaltningsmodellen, Regeringsformen, Ministerstyre, Informella kontakter.