Rörelse och social interaktion i den fysiska miljön : En fallstudie om gående och det sociala samspelet på Eskilstuna gågata

Sammanfattning: Hållbarhetsarbetets framväxt i många kommuner i Sverige har kommit att beröra trafikslagen gång ochcykel. Detta har bland annat lett till att gång och cykel har prioriterats i trafikplaneringen i Sverige påsenare tid. I planeringsdokument hör ofta planering för att koncentrera gående till gångstråk och gågator ofta ihop med ambitioner om ökat liv och rörelse i staden. Även ökat stadsliv beskrivs i nationella ochlokala planeringsdokument som en effekt av ökad koncentration av gående på gatorna i centrum. Gående är det långsammaste trafikslaget och upplevelsen av omgivningen kan därför bli starkare än förandra trafikslag med högre hastigheter. När gående separeras från andra trafikslag (genomexempelvis att hänvisa gående till gågator) verkar stadslivets uppkomst och utveckling underförstådd. Samtidigt som stadslivet ofta beskrivs vara en central aspekt i planeringen så relateras den sällan till vilken roll det fysiska rummets utformning och möbleringen har för gåendes förutsättningar till rörelseoch interaktion. Detta synliggör ett kunskapsbehov att skala ner det abstrakta stadslivet till vaddet betyder i praktiken och hur olika utformningar relaterar till människans sociala samspel på gågator. Syftet är att åskådsliggöra relationen mellan de sociala värdena och den fysiska utformningen pågågator genom att studera Eskilstuna gågata. Vidare är tillvägagångsättet att se på samband mellan Jan Gehls och William Whytes resultat för tidigare observationsstudier och denna studies resultat. Detta görs med fokus på målgruppen; gående, som huvudanvändare av gågatan. Hur gåendes sociala samspel och rörelsemönster ser ut på gågatan sätts i relation till huruvida olika utformningar och möbleringar av gatan kan anses främja ett ökat stadsliv eller inte. Syftet är vidare att konkretisera vilka sociala värden som kan lyftas vid olika utformningar med utgångspunkt från Eskilstuna gågata. Uppsatsen är uppdelad i två delar. Den första delen presenterar hur en gågata och den gående beskrivs i nationella planeringsdokument samt vilka egenskaper dessa har. I den första delen presenteras även det sociala samspelets relation tillden fysiska miljön i både tidigare forskning och teori. I denna del presenteras en arbetsmodell som visar tillvägagångssättet och metoden för fallstudien. I en andra del presenteras uppsatsens fallstudie. Eskilstunas gågata (delar av Kungsgatan) planeras att byggas om vilket gör studieområdet högst aktuellt för studien. När gågatan byggs om skapasmöjlighet att utforma och möblera gatan utefter de sociala värden som finns idag. Resultatet utifrån inventering och observation av sociala beteendemönster på gatan visar exempelvis att entréer ärden mest attraktiva platsen även när det inte finns planerade sittplatser i närheten. Istället förbänkar blir planteringar i anslutning till entréerna populära. Det identifieras att vissa typer av utformningar och sätt att möblera gatan på inte verkar bidra till social interaktion på gatan medan andra utformningar i större utsträckning bidrar till detta. Uppsatsen avslutas med sammanfattande ideér och slutsatser för hur det framtida utformningsarbetet kan lyfta de befintliga sociala värdenasom finns på gågatan och därmed främja social interaktion.