A legal minefield created by battlefield contractors - The status, role and accountability of private security and military service companies in conflict and post-conflict areas

Sammanfattning: Den privata säkerhets- och militärbranschen (nedan PSC-branschen) har fått ett starkt uppsving sedan början av 1990-talet. Företag inom denna bransch utför ett antal tjänster, av vilka vissa berör aktiviteter som regleras av internationell humanitär rätt, mänskliga rättigheter och internationell straffrätt. Syftet med denna uppsats är (1) att klargöra vilken status företag och deras anställda inom säkerhets- och militärbranschen har enligt internationell rätt, (2) att undersöka existerande möjligheter att hålla företagen, deras anställda och stater ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt, samt (3) att analysera vilken potential olika rättsliga åtgärder har när det gäller att avhjälpa existerande brister ifråga om reglering och ansvarsutkrävande. Den stora majoriteten anställda inom PSC-branschen är civila enligt internationell humanitär rätt. Detta innebär att de inte har rätt att delta direkt i strid. Säkerhets- och militärföretags inblandning i stridshandlingar i konflikt- och post-konfliktområden och i andra vanskliga situationer har gett upphov till flera rättsliga frågeställningar och även föranlett nya internationella regleringar. Bland dessa initiativ märks särskilt Montreuxdokumentet rörande staters ansvar i förhållande till privata säkerhetsföretag, en internationell uppförandekod samt ett utkast till en FN-konvention. En central fråga är att säkerställa ansvarsutkrävande för sådana kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt som involverar företag inom PSC-branschen. Enskilda anställda kan hållas ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter i enlighet med internationell straffrätt eller för kränkningar av internationell humanitär rätt. Det är däremot osannolikt att företag som sådana kan hållas ansvariga enligt internationell rätt för kränkningar av mänskliga rättigheter eller humanitär rätt. En stat bär normalt sett ansvar för en skadlig handling enligt internationell rätt endast om handlingen ifråga kan tillskrivas staten. Ifråga om säkerhets- och militärföretags handlingar är det sannolikt att sådant statsansvar uppkommer enbart för en stat som har kontrakterat företaget ifråga. Stater kan även, under vissa förutsättningar, bära ansvar för underlåtenhet att agera när privata subjekt, däribland företag, handlar på ett skadligt sätt. Enskilda anställda vid säkerhets- och militärföretag som falls för brott i enlighet med internationell straffrätt är skyldiga att kompensera brottsoffer. Eftersom företag som sådana inte kan hållas ansvariga enligt internationell rätt för kränkningar av mänskliga rättigheter eller humanitär rätt är företag inte heller skyldiga att kompensera offer enligt nyss nämnda regler. En stat är skyldig att kompensera offer för ett företags kränkningar av mänskliga rättigheter eller humanitär rätt om kränkningarna kan tillskrivas staten eller om staten har underlåtit att agera med vederbörlig aktsamhet, i enlighet med principen om ”due diligence”. Det är dock osäkert om enskilda individer kan kräva personlig kompensation från en stat för kränkning av humanitärrättsliga regler. Det finns luckor i den internationella regleringen av säkerhets- och militärföretag, men det råder inte något rättsligt vakuum på området. De mest akuta behoven är att klargöra hur internationell rätt är tillämplig när det gäller dessa säkerhets- och militärföretags aktiviteter samt att säkerställa att ansvar kan utkrävas för rättighetskränkningar och brott mot internationell humanitär rätt. Huvudorsakerna till den nuvarande bristen på ansvarsutkrävande vid brott begångna av anställda vid säkerhets- och militärföretag i konflikt och post-konfliktområden är brister i staters utövande av jurisdiktion, samt omständigheter av ekonomisk eller praktisk natur, blandat med en brist på politisk vilja. Luckor i den materiella regleringen på internationell nivå existerar främst när det gäller att hålla företag som sådana ansvariga för kränkningar av internationell rätt, samt vad gäller ansvarsutkrävande för andra kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt än de grövsta internationella brotten. Sammantaget finns det behov av ett antal regleringar och andra rättsliga åtgärder på såväl internationell som nationell nivå. PSC-branschen utforskar nya aktivitetsområden, inklusive fredsstödjande insatser. Lämpligheten av sådant engagemang från företagens sida ifrågasätts i uppsatsen.