Dyskalkyli : En främling i skolvärlden

Sammanfattning: Min fenomenologiska studie av personer som låtit sig diagnosticeras för dyskalkyli och deras föräldrar och skolledare visar de känslor, reflektioner och erfarenheter dessa individer har runt dyskalkyli. Det finns bara ett fåtal personer i Sverige i dag som har fått diagnosen. Deras berättelser visar att det finns elever i skolan som kämpar för att förstå det som för andra är så lätt, nämligen matematikens grunder. Hur kampen utförs är individuell men alla fick de rådet av någon att de borde undersöka om de inte har dyskalkyli. Av de som deltog hade två fått rådet av sina föräldrar och två av skolpersonal. De personer som deltagit i denna studie tyckte att det var skönt att få en etikett på sin svårighet. De ansåg att en diagnos hjälpte dem att hålla kvar sin självkänsla. De tyckte att de fortare fick hjälp vid lärarbyten, men att lärarnas kunskap om dyskalkyli var för liten. De hoppades få mer hjälp i skolan och att inte framtida karriärvägar skulle stängas på grund av deras matematiksvårigheter. De hoppades att deras andra förmågor skulle ge dem framkomliga vägar i livet. De ville att omgivningen skulle få mer förståelse för deras problem. Föräldrarna hade tidigt sett att deras barn hade det svårt med vissa saker. De uttryckte att de haft stor oro för att barnet inte skulle klara skolan och hoppades att en diagnos skulle underlätta skolan och underlätta för barnet att ta sig vidare i skolsystemet. Skolledarna erkänner att de i skolan idag inte kan så mycket om dessa barn. De har knappt mött någon elev som haft denna diagnos. De anser att skolpersonal och då framför allt speciallärare och matematiklärare behöver mer utbildning i hur man på bästa sätt ska hjälpa dessa barn att lyckas i skolan. Känslan hos alla inblandade är att det är en okänd diagnos i skola och samhälle men att den behövs för att undvika känslan av totalt misslyckande i skolan och för att skapa vägar vidare i landets utbildningssystem. Om de olika yrkesgrupperna, logopeder, psykologer, neuropsykiatriker, pedagoger och elevhälsopersonal, började samarbeta bättre kunde man få en mer holistisk syn på människan och därmed mer individualiserade lösningar. Jag hoppas att de olika grupperna kan börja samarbeta för att på bästa sätt driva kunskapen och pedagogiken framåt för de drabbade individernas skull. Det är fortfarande få elever som får denna diagnos. Vid en rundringning till fem av de stora kommunala skolorna i en av Sveriges större städer fanns det 2 elever med en dyskalkylidiagnos. Detta trots att det i denna kommun finns folk som gör utredningar av just dyskalkyli. Det är långt ifrån de ca 5 % som bland annat Butterworth (2012) hävdar att det finns i en befolkning. I framtiden behövs mer forskning som tydliggör hur man ska diagnosticera dessa barn och sedan tar fram metoder för hur dessa barn ska kunna utvecklas så långt som möjligt.