Objektivitetsprincipen - en rättspsykologisk omöjlighet? Om möjligheten att upprätthålla rättssäkerheten vid förundersökning av grova brott.
Sammanfattning: Thomas Quick erkände under 1990-talet ett 30-tal mord som han påstod att han begått i Sverige, Norge, Danmark, och Finland under åren 1964-1993. Han dömdes för åtta av dem. 18 år senare, i december 2008, tar han tillbaka alla sina erkännanden av mord och begär resning för samtliga fällande domar. Detta har hittills resulterat i tre frikännande domar samt två positiva resningsbeslut. Pelle Svensson, stridbar advokat och författare har skrivit en bok om Thomas Quick mordrättegångar och kallar dem “Sveriges största rättskandal genom tiderna”. I boken kritiserar Pelle Svensson åklagaren Christer van der Kwast och menar att rättsäkerheten och objektiviteten satts ur spel “på ett häpnadsväckande sätt”. Just åklagarens arbete är naturligt känslig för vissa psykologiska fenomen eftersom objektivitetsprincipen i princip innebär att åklagaren måste ifrågasätta sina egna beslut. Åklagarens objektivitetsplikt måste dessutom relateras till andra önskvärda, grundläggande, processuella principer så som skyndsamhetsprincipen och principen om kostnadseffektivitet. Detta påverkar förmågan att förhålla sig objektiv. I uppsatsen eftersöks därför, genom en analys av rättsfall, eventuella psykologiska påverkansfaktorer samt huruvida lagstiftning och annan reglering tar hänsyn till dessa fenomen. Den rättspsykologiska analysen visade på att två psykologiska fenomen, suggestibilitet och konfirmeringsbias, kan ha förekommit kring de felaktiga domarna. Båda dessa fenomen relaterar till objektivitetsprincipen, och i ett vidare begrepp till utredningskravet och bevisvärdering vilket gör dessa metoder speciellt utsatta för psykologisk diskrepans. I både utredningskravet och i bevisvärderingen lämnas nämligen, av motiverade anledningar, stort utrymme för individuella avgöranden. Utredningen kring frågeställningen visar dock att det finns ett tillfredsställande skydd för det psykologiska fenomenet konfirmeringsbias som framkommit i rättsfallsanalysen. Det har också framkommit, under arbetet med uppsatsen, en tydlig bild av att rättsväsendet är medveten om den inre påverkan som exempelvis åklagaren kan utsättas för även om inte denna påverkan nämns vid namn. Sammantaget anser jag dock att det behövs en översyn av förhörstekniker i Sverige för att upprätthålla rättssäkerheten. Framför allt bör utsagans uppkomst få större utrymme i bevisvärderingen.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)