En poetiskt smyckad sinnlighet : Vilhelm Fredrik Palmblads Almqvistkritik i Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla

Sammanfattning:

Denna uppsats försöker utreda innebörden av den kritik Vilhelm Fredrik Palmblad i sin år 1840 utgivna Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla (TBN) riktade mot Carl Jonas Love Almqvists författarskap. Bokens kritik undersöks mot bakgrund av Palmblads verksam-het som kritiker i Swenska Litteratur-Föreningens Tidning. Dessutom sätts Palmblads este-tiska hållning vid denna tid i relation till dels den han själv som ung, under 1810-talet, ut-tryckte, dels till den som dominerade 1830-talets debatt. Uppsatsens metod är huvudsakligen idéhistorisk.

I början av TBN är kritiken mot Richard Furumos, d.v.s. Almqvists, författarskap huvud-sakligen formulerad utifrån ett estetiskt perspektiv. Centrala är här de båda begreppen ”reellt” och ”ideellt” som ofta placeras i motsatsställning och där det förra står för den empiriska, jordiska, verkligheten och det senare för en högre, sannare verklighet eller en ren fantasivärld. Herr Hugo menar, liksom Palmblad, att konsten ska utgå från (den empiriska) verkligheten men spegla denna på ett ideellt sätt varigenom reellt och ideellt förenas på ett sätt som mildrar eller döljer fula och stötande sidor och visar det högre, bättre och ädlare.

En tydlig gräns dras mellan det sannas område och fiktionens område. I historiska fiktions-berättelser ska det verkliga historiska skeendet endast utgöra en bakgrund medan huvudhand-lingen och huvudpersonerna ska vara fiktiva.

Vad gäller personteckning – och då främst personteckning i litteratur med verklighetsskild-rande anspråk – ska utgångspunkten finnas i verkligheten (vilket inte är liktydigt med verkliga personer) och utifrån denna ska sedan personerna anpassas så att de blir mer karakteristiska och inte är alltför vardagliga. På så sätt förenas i figurerna reellt och ideellt. Ensidigt onda eller goda – d.v.s. ensidigt ideella – personer är tråkiga och ska inte skildras. Viktigt är också att personerna agerar på ett psykologiskt trovärdigt sätt.

Det sanna konstverket är för Palmblad en sammanhängande organisk helhet. Dess olika delar ska alla vara nödvändiga och knytas samman kring en gemensam centralpunkt. I ett be-rättande verk ska handlingen inte bestå av händelser som godtyckligt placerats tillsammans utan hänga samman genom en självnödvändighet där det ena leder till det andra. I denna självnödvändighet och enhetliga sammanhållning ligger också det som gör ett verk konstnär-ligt, det som höjer det över det blott reella. Ett verk som inte på detta sätt är organiskt sam-manhängande är inte i strikt mening ett konstverk utan – även om det ändå kan ha kvaliteter – något mekaniskt hopfogat.

Hos ett konstverk kan man särskilja två element vilka här benämns ”innehåll” och ”form”. Innehållet består i ett berättande verk av själva händelserna och sättet på vilket dessa samman-fogats (d.v.s. planen eller händelseförloppet). Formen är ett konstverks omklädnad. Ett fullän-dat konstverk ska harmoniskt förena de båda elementen, men formmässiga kvaliteter kan också dölja innehållsliga brister.

I början av TBN är det alltså utifrån detta estetiska perspektiv Almqvist kritiseras. Denne visar stundtals – och tydligast i Amorina – i sina verk det fula och stötande. Att verkligheten är sådan är inget försvar – konstnären ska nämligen uppenbara det ideella i det reella och inte bara spegla verkligheten. Almqvist sammanblandar – exempelvis i Drottningens juvelsmycke – på ett otillåtet sätt den historiska sanningens och fiktionens områden. I ”Signora Luna” har Almqvist inte tecknat personerna med utgångspunkt i verkligheten, de är istället helt och hål-let fantasiskapade idealgestalter. Ofta, exempelvis i ”Svangrottan på Ipsara”, saknar han figu-rer psykologisk trovärdighet. Vidare brister Almqvists verk i enhetlighet och sammanhållning. Det påstås att han inte bearbetar sina texter, vilket leder till att inte alla delar framstår som nödvändiga för helheten, och verken kretsar ofta inte kring någon centralpunkt. Ett stycke som ”Signora Luna” är därför inte ett organiskt verk utan mekaniskt tillverkat vilket också betyder att det i strikt mening inte är ett riktigt konstverk. Slutligen harmonierar inte hos Almqvist formen med innehållet utan den förra döljer fel och brister hos det senare.

I fortsättningen av boken kritiseras Almqvist huvudsakligen utifrån ett politiskt och mora-liskt perspektiv. Palmblad ser i den liberala rörelsen, strävan efter demokrati och kapita-lismens rent ekonomiska drivkraft en hotande upplösning av de högre värden han menar måste vägleda människan: sanning, rättvisa och moral. Almqvist företräder i hans ögon en utveckling mot just denna långtgående normupplösning, fientlig mot hela den traditionella (patriarkala) samhällsordningen. Störst intresse ägnas Det går an – det är genom denna bok det som tidigare endast framstod som effektsökande paradoxer träder fram som delar av ett genomtänkt, men förkastligt, system. Därmed förändras också synen på Almqvist som konst-när; hans verk har nu uppnått den önskade artistiska enhetligheten och den politiska och mo-raliska kritiken har nu blivit den primära. Den äktenskapsteori som presenteras i Det går an ses som ett uttryck för en moraluppfattning där tillfälliga sexuella känslostormar segrar över högre normer och värderingar. Almqvists förvirring på det politiska och moraliska området gör att att han uppmanas att inte sysselsätta sig med den jordiska verkligheten utan istället ägna sig åt en ensidigt ideell konst – vilket också innebär att han inte duger som fulländad diktare.

Den syn på förhållandet mellan konsten och verkligheten som Palmblad uttrycker i TBN och Swenska Litteratur-Föreningens Tidning är i grunden densamma som den han under 1810-talet bekände sig till. Samma position finner vi även hos Runeberg – en författare som ses som en företrädare för en ny, mer verklighetsinriktad skönlitteratur – och i den estetik som Christer Westling beskriver som typisk för tiden mellan ungefär 1830 och 1870. Denna teore-tiska ståndpunkt rymmer sålunda både vad som kallats ”romantik” och vad som kallats för begynnande ”realism” och det är därför viktigt att understryka att praktiska skillnader beträf-fande verklighetsskildring inte nödvändigtvis bottnar i principiellt olika teoretisk grundsyn.