Bete eller slåtter i naturliga fodermarker : faktorer som påverkar artsammansättningen

Sammanfattning: Naturbetesmarker är bland de habitat som innehåller flest kärlväxter i världen. Många av de arter som lever i denna typ av mark har blivit sällsynta och hotade. För att bevara dessa artrika naturbetesmarker krävs kunskap om hur växter påverkas av olika typer av skötselmetoder, eftersom just skötseln är en av de faktorer som inverkar mest på artrikedomen. I denna litteraturuppsats kommer jag jämföra hur slåtter och bete, som är de två vanligaste skötselmetoderna av naturbetesmark i världen, påverkar kärlväxter. Syftet är att väga dessa mot varandra och ge en bild av hur forskningsläget ser ut idag. Skillnaden på bete, jämfört med slåtter, är att bete ofta pågår under en längre tid, sker tidigare på säsongen, inte är lika förutsägbar och mer selektiv. Växter anpassar sig ständigt till rådande förhållanden på platsen där de lever. Detta gör att växterna som trivs i slåttermarken inte alltid är de samma som trivs i betesmarken. T.ex. har växter i betesmarken utvecklat egenskaper som gör att de lättare klarar av att växa i betesmarken, där de riskerar att bli betade. För att kunna bedöma vilken skötselmetod som är mest lämpad på en plats behövs därför information om tidigare skötselmetod. Det har visat sig att etableringen av fröplantor är den mest begränsande faktorn för lyckad sexuell reproduktion. Bete gynnar etableringen direkt genom bildandet av luckor i vegetationen som uppkommer av djurens; tramp, dynga, urin, men även det faktum att djuren betar ojämnt. Slåtter gynnar etableringen indirekt genom att slåtter ofta sker senare på säsongen, oftast efter att växterna har fröat av sig. En annan faktor som också måste tas hänsyn till är rådande miljöförhållanden. Det har tagits fram ett schema för att snabbt kunna bedöma betesintensitet i betes-marker, som i stor utsträckning påverkas av miljöfaktorer. Genom att granska marken i tre steg kan lantbrukaren få ett snabbt svar på om det är ett lagom antal betesdjur i naturbetesmarken. Steg ett är att bedöma hur mycket reproduktiva delar (blommor och frukter) och obetade partier som finns. Steg två är att ta reda på om betet fortsätter året ut eller tar slut i augusti. Steg tre är att undersöka miljöförhållandena på platsen. I denna uppsats har jag valt att undersöka Primula veris (gullviva), Serratula tinctoria (ängsskära), Rhinanthus minor (äkta ängsskallra) och Gentianella campestris (fältgentiana) ekologiska krav djupare. Gemensamt för dessa växter är att de gynnas av att hinna fröa av sig innan slåttern eller betet sker och att förnalagret inte blir så tjockt att fröna inte kan gro. Dock fröar de av sig vid olika tidpunkter och trivs vid olika tjockt förnalager. Genom att använda en indikatorväxt, exempelvis Campanula rotundifolia (Blåklocka), som snabbt svarar på ändrade miljöförhållanden, ökar chansen att tidigt upptäcka om en skötselmetod passar på platsen.