Befogad tillit och fullmaktskompetens - Vilken relevans har tredje parts uppfattning i svensk fullmaktsrätt?

Sammanfattning: Fullmaktsrätten som rättsområde behandlar situationen då en representant (fullmäktige) rättshandlar med en tredje part för en principals (fullmaktsgivares) räkning och i principalens namn. Genom att representanten rättshandlar inom sin fullmaktskompetens blir principalen direkt avtalsbunden med tredje parten. Representanten står utanför avtalet, i enlighet med fullmaktsinstitutets partbindningsmönster. Uppsatsen syftar till att utreda betydelsen av en tredje parts uppfattning angående en representants fullmaktskompetens i svensk rätt. Med en rättsanalytisk metod undersökts det svenska fullmaktsinstitutet för att belysa huruvida en tredje parts tillit påverkar frågan om en principal blir avtalsrättsligt bunden av en representants rättshandlande i förhållande till en tredje part. Särskilt berör framställningen hur tillitsaspekter hanterats av HD i NJA 2014 s. 684. De svenska fullmaktsrättsliga reglerna jämförs även med representationsreglerna i det internationella soft law-dokumentet Draft Common Frame of Reference (DCFR). Sammanfattningsvis är slutsatsen att tillitsaspekter har en väsentlig betydelse vid bestämmandet av fullmaktskompetensens gränser, och därmed för vad en representant får göra med avtalsbindande verkan för en principal. En fullmaktskompetens grundar sig på principalens viljeförklaringar och kompetensens gränser avgörs genom att viljeförklaringarna tolkas. Precis som vid tolkning av andra rättshandlingar är det centrala vad en tredje part kan fästa befogad tillit till. Det är en tredje parts befogade intryck av en fullmaktsgrundande viljeförklaring som är avgörande, inte principalens subjektiva avsikt med viljeförklaringen. Att tilliten måste vara befogad syftar till att förtydliga att den tredje partens subjektiva förståelse av en fullmaktsgrundande viljeförklaring inte är tillräcklig. Fullmaktskompetensens omfång avgörs alltså inte utifrån någon av parternas subjektiva perception. I jämförelse med DCFR framstår den svenska fullmaktsregleringen som komplicerad, trots att rättsreglerna till stor del har samma innehåll. Systematiken kring den svenska regleringen på fullmaktsrättens område är förmodligen en av anledningarna till att betydelsen av en tredje parts befogade tillit lätt kan missförstås. Viss kritik riktas också mot den svenska företeelsen att beskriva fullmaktsinstitutet i termer av "fullmaktstyper", särskilt HD:s indelning i vilje- respektive tillitsgrundade fullmakter i NJA 2014 s. 684. Något som snarare försvårar förståelsen av fullmaktsrätten. Slutligen kritiseras behovet av ett subjektivt insiktskrav på principalens sida i fullmaktsrättsliga situationer. Om omständigheter härrörande från principalen framstår som kompetensgrundande för en tredje person ur ett objektivt perspektiv borde det vara tillräckligt för att medföra bundenhet för principalen.