Genetiska aspekter på defekter i hudbarriären hos hundar med atopisk dermatit

Sammanfattning: Atopisk dermatit hos hund (CAD) är en av de vanligaste hudsjukdomarna hos hundar och karakteriseras av en typ 1-hypersensitivitetsreaktion. Symtomen kan vara av varierande svårighetsgrad, allt ifrån diffus klåda till inflammerad hud och hudlesioner. Inget av symtomen är dock patognomont. CAD är en multifaktoriell sjuk-dom som har en stark genetisk koppling och som oftare drabbar vissa raser än andra. Sjukdomen associeras framför allt med brister i immunsystemet och en defekt hudbarriär, men även miljöfaktorer påverkar prevalensen. CAD visar stora likheter med atopisk dermatit hos människa och hunden används i forskningen som modell för att identifiera genetiska riskfaktorer. CAD är en multigenetisk sjukdom och en mängd genvarianter har identifierats som är associerade med ökad risk för att utveckla sjukdomen. Huvudsyftet med denna uppsats är att ta reda på vilka genvarianter kopplade till hudbarriären som hittills har påträffats och som är associerade med ökad risk för att utveckla CAD. Hudens yttersta skikt, epidermis, fungerar som ett försvar mot yttre påverkan. I det översta lagret, stratum corneum, bildar korneocyterna tillsammans med olika slags lipider ett skyddande lager och försvårar för allergener att penetrera huden. Stratum corneum fungerar åt motsatt håll också som en fuktbarriär. Andra viktiga kompo-nenter i cellagren är olika slags adhesionsmolekyler, bl.a. desmosomer. De vanligaste metoderna för att hitta gener har hittills utförts med microarray-teknik och PCR. Mängden mRNA i hudbiopsier från friska respektive sjuka indivi-der jämförs. En nackdel med dessa metoder är att falskt positiva samband kan upp-träda och att den förändrade gentranskriptionen i vävnaden bara är en sekundär effekt av själva sjukdomsprocessen. Exempel på genvarianter som forskarna har hittat med dessa metoder och som är associerade med ökad risk för att utveckla CAD är S100A8/A9, SPINK5, SGPL1, PPARγ och FLG. En annan metod är Ge-nome-wide associations studies, GWAS. Den känner igen områden av SNPar på en region (haplotyp) i genomet som oftare förekommer hos sjuka individer i jämfö-relse med en frisk kontrollgrupp. Ingen tidigare identifierad genvariant behöver vara känd och risken för att någon genvariant skall förbises är därför mycket liten. Ett exempel på en genvariant som upptäckts med GWAS är PKP2, som kodar för protei-net plakophillin 2, ett protein som ingår i desmosomernas struktur. PKP2 är en stark kandidatgen för CAD och intressant även för forskningen på AD på människa. De genvarianter som är associerade till hudbarriären och ökad risk för att ut-veckla CAD innebär sannolikt att upptaget av allergen via huden ökar. Huruvida hudförändringarna är en primär orsak till CAD eller en konsekvens av den immunologiska reaktionen är fortfarande okänt.Atopisk dermatit hos hund (CAD) är en av de vanligaste hudsjukdomarna hos hundar och karakteriseras av en typ 1-hypersensitivitetsreaktion. Symtomen kan vara av varierande svårighetsgrad, allt ifrån diffus klåda till inflammerad hud och hudlesioner. Inget av symtomen är dock patognomont. CAD är en multifaktoriell sjuk-dom som har en stark genetisk koppling och som oftare drabbar vissa raser än andra. Sjukdomen associeras framför allt med brister i immunsystemet och en defekt hudbarriär, men även miljöfaktorer påverkar prevalensen. CAD visar stora likheter med atopisk dermatit hos människa och hunden används i forskningen som modell för att identifiera genetiska riskfaktorer. CAD är en multigenetisk sjukdom och en mängd genvarianter har identifierats som är associerade med ökad risk för att utveckla sjukdomen. Huvudsyftet med denna uppsats är att ta reda på vilka genvarianter kopplade till hudbarriären som hittills har påträffats och som är associerade med ökad risk för att utveckla CAD. Hudens yttersta skikt, epidermis, fungerar som ett försvar mot yttre påverkan. I det översta lagret, stratum corneum, bildar korneocyterna tillsammans med olika slags lipider ett skyddande lager och försvårar för allergener att penetrera huden. Stratum corneum fungerar åt motsatt håll också som en fuktbarriär. Andra viktiga komponenter i cellagren är olika slags adhesionsmolekyler, bl.a. desmosomer. De vanligaste metoderna för att hitta gener har hittills utförts med microarrayteknik och PCR. Mängden mRNA i hudbiopsier från friska respektive sjuka individer jämförs. En nackdel med dessa metoder är att falskt positiva samband kan upp-träda och att den förändrade gentranskriptionen i vävnaden bara är en sekundär effekt av själva sjukdomsprocessen. Exempel på genvarianter som forskarna har hittat med dessa metoder och som är associerade med ökad risk för att utveckla CAD är S100A8/A9, SPINK5, SGPL1, PPARγ och FLG. En annan metod är Genome-wide associations studies, GWAS. Den känner igen områden av SNPar på en region (haplotyp) i genomet som oftare förekommer hos sjuka individer i jämförelse med en frisk kontrollgrupp. Ingen tidigare identifierad genvariant behöver vara känd och risken för att någon genvariant skall förbises är därför mycket liten. Ett exempel på en genvariant som upptäckts med GWAS är PKP2, som kodar för proteinet plakophillin 2, ett protein som ingår i desmosomernas struktur. PKP2 är en stark kandidatgen för CAD och intressant även för forskningen på AD på människa. De genvarianter som är associerade till hudbarriären och ökad risk för att ut-veckla CAD innebär sannolikt att upptaget av allergen via huden ökar. Huruvida hudförändringarna är en primär orsak till CAD eller en konsekvens av den immunologiska reaktionen är fortfarande okänt.