Graden av uppsåt - vilken inverkan har det på straffmätningen? - Om klandervärdhet och dess utfall i praktiken

Sammanfattning: I svensk rätt krävs att gärningsmannen kan tillskrivas någon form av skuld för den begångna gärningen för att denne ska kunna dömas för brott, och för många brott krävs det även att det föreligger uppsåt. Uppsåt som skuldform klassificeras i tre grader, där varje grad definieras utifrån de avsikter gärningsmannen hade med sitt handlande eller de insikter han hade om följden av handlingen. Detta ska återspegla vilken grad av skuld som gärningsmannen har ådagalagt i gärningen. Syftet med denna rapport är att utreda hur graden av uppsåt, och därmed gärningsmannens skuld, påverkar den efterföljande straffmätningen. För att man ska kunna prata om skuld måste man bestämma sig för vad som är klandervärt. Klandervärdheten ska sedan vara av viss betydelse för hur högt straffet blir för den begångna gärningen. I lagtext föreskrivs att straffmätningen ska utgå ifrån en bedömning av gärningens straffvärde. Straffvärdet innefattar en skulddimension och där ska gärningsmannens avsikter och motiv beaktas. I förarbetena till brottsbalken 29 kap. konstateras att graden av uppsåt spelar stor roll för denna bedömning. Gärningsmannens avsikter är en faktor som delvis är avgörande för vilket form av uppsåt som kan anses föreligga. En annan faktor som skiljer uppsåtsformerna åt är den likgiltighet som gärningsmannen påvisat inför att kränka ett rättsligt skyddat intresse. När Jareborg diskuterar vad som är det klandervärda är det just denna likgiltighet som man anser spela roll för hur stor grad av skuld gärningsmannen ska tillskrivas. I doktrin föreskrivs också att uppsåtsformerna definierar grader av likgiltighet, där en lägre grad är mindre klandervärd. Detta innebär att klandervärdheten tar sig uttryck i uppsåtsformerna, som sedermera bör påverka gärningens straffvärde. Denna uppsats visar att det vid straffmätning i praxis varierar hur mycket utrymme graden av uppsåt får i straffvärdebedömningen, även om domstolen ofta diskuterar vilken grad av uppsåt som föreligger i det aktuella fallet. I vissa fall är det tydligt att den ovan beskrivna kedjan av faktorer går ihop till en enhet, och domstolen resonerar på ett konkret sätt angående graden av uppsåts påverkan för gärningens straffvärde. I andra fall blandas graden av uppsåt samman med försvårande eller förmildrande omständigheter, vilket innebär att det får en viss betydelse för utgången, om än på ett mindre tydligt sätt. Det finns emellertid också fall där domstolen menar att graden av uppsåt inte är av någon vikt, eller där man helt enkelt inte diskuterar det i straffmätningen. Vad som kan konstateras är att när man beaktar graden av uppsåt verkar likgiltighetsuppsåt i mildrande riktning medan avsiktsuppsåt gör att man håller sig till utgångspunkten eller ser det som försvårande.