Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft? : -en studie i svensk tolkningslära i ljuset av DCFR

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att identifiera hur avtal tolkas enligt svensk rätt och om det går att identifiera några mönster i tolkningsverksamheten. Det undersöks hur den svenska tolkningsläran överensstämmer med tolkningsreglerna i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 DCFR – en akademisk text vars syfte bland annat var att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom unionen. Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt. DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt – innehållande icke bindande regler som är ämnade att användas som hjälpmedel. DCFR innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämplig på oklara avtal, vilket är centralt för uppsatsen. Trots att DCFR inte är bindande har det ändå juridisk betydelse då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som anses gälla i svensk rätt. För att komma fram till resultatet arbetar vi utifrån den rättsdogmatiska metoden. Kärnan i utredningen och analysen ligger i en genomgång av en förhållandevis omfattande mängd rättspraxis från Högsta domstolen och Arbetsdomstolen. Dagligen ingås ett stort antal avtal. Vanligtvis sker det utan att problem uppstår; parterna fullgör vad de åtagit sig och avtalsförhållandet avvecklas. Problem kan uppstå när parterna har olika avsikter, avtalet är otydligt utformat eller när den ena parten inte fullgör sina förpliktelser. I svensk rätt finns inga lagregler för avtalstolkning, utan ledning får hämtas i rättspraxis. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrin inom avtalsrättens område tillmäts stor betydelse. I doktrin råder det delade meningar om tolkningsläran eftersom författarna ställer upp tolkningsmodeller med olika benämningar.  Hänsyn tas framförallt till Adlercreutz och Lehrbergs framställningar då de är framstående rättsvetenskapsmän inom området. Modellerna presenteras och belyses med rättsfall från högsta instans. Tolkningsverksamheten i svensk rätt utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför andra tolkningsmetoder. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i förening med samtliga omständigheter vid och efter avtalsslutet. Resultatet för handen är att varje enskilt fall prövas utefter individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade lösningar. Tolkningsverksamheten i DCFR utövas genom regler. Generella regler kan antas resultera i större grad förutsebarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. DCFR kan ge rättstillämparen större utrymme för tolkning än vad reglerna föranleder på grund av normativt formulerade rekvisit. Sammanfattningsvis kan det konstateras att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten och att reglerna i DCFR påvisar många likheter i uppbyggnaden i jämförelse med den svenska tolkningsläran.