En d(järv) tolkning? – En jämförelse av implementerade och nationella fridlysningsregler och dess förhållande till skogsbruk

Sammanfattning: Den biologiska mångfalden fortsätter att minska trots att det såväl nationellt som internationellt finns en målsättning om att förlusten av den biologiska mångfalden ska hejdas. Idag anses en av de största miljöpolitiska utmaningarna vara att stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Skogen utgör livsmiljö för hälften av alla landlevande arter i Sverige och ett hållbart skogsbruk är således livsavgörande för arterna. Idag är hälften av alla rödlistade arter skogslevande. Miljöbalkens målsättning är att främja en hållbar utveckling. För att åstadkomma detta ska balkens bestämmelser tillämpas så att den biologiska mångfalden bevaras och värdefulla kultur- och naturmiljöer skyddas och vårdas. Områdesskydd är ett effektivt sätt att skydda biologisk mångfald. Eftersom endast 1,9 % av produktionsskogen omfattas av något typ av formellt skydd, blir räckvidden av fridlysningsreglerna central för möjligheten att nå ett hållbart skogsbruk där biologisk mångfald bevaras. Fridlysning av växt- och djurarter innebär oftast att arten är skyddad mot plockning, skadande, dödande eller infångade. I artskyddsförordningen finns en uppdelning mellan fridlysningsbestämmelser som införts för att uppfylla EU:s två naturvårdsdirektiv (implementerade fridlysningsregler) och bestämmelser som grundar sig på nationella åtaganden (nationella fridlysningsregler). De implementerade fridlys¬ningsreglerna ska tolkas och tillämpas med beaktande av syfte och innehåll i de båda naturvårdsdirektiven, vilket fått till följd att de implementerade bestämmel¬serna har en egen förståelse och möjligheten att göra nationella avvägningar be¬gränsas. Från EU:s sida har det alltid varit klart att artskyddsreglerna även ska til¬lämpas på skogsbruksåtgärder. De nationella fridlysningsreglerna ansågs länge inte gälla för pågående markanvändning, eftersom någon möjlighet till ersättning inte finns i artskyddsförordningen. MÖD klargjorde år 2016 att såväl de implemente¬rade som de nationella fridlysningsreglerna skulle tillämpas på skogsbruksåtgärder. För att förbuden i fridlysningsreglerna skulle aktualiseras för skogsbruket sades att det krävdes en risk för att artens gynnsamma bevarandestatus påverkades av den tänkta åtgärden. Förutsättningen att meddela dispens från fridlysningsreglerna för skogsbruksåtgärder är begränsad. Det krävs att det inte finns någon annan lämplig lösning och att dispensen inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten. För de implementerade fridlysningsreglerna begränsas dispensmöjligheten ytterli¬gare av att det krävs att någon av de sex olika situationerna i 14 § artskyddsförord¬ningen föreligger. På grund av bristen på ersättning vid rådighetsinskränkningar meddelade med stöd artskyddsförordningen, klargjorde MÖD i början av året (2017) att de nationella fridlysningsreglerna inte skulle tillämpas om förbudet inne¬bar att den pågående markanvändningen inom berörd del av fastigheten avsevärt försvårades. Således skapade MÖD ytterligare en dispensgrund för de nationella fridlysningsreglerna. EU-domstolen har varit tydlig med att det inte är möjligt att göra andra undantag från det strikta skyddet för arterna utöver de som framgår av naturvårdsdirektiven. Till exempel underkände EU-domstolen Storbritanniens för-sök att undanta laglig markanvändning från förbuden, då ett sådant undantag skulle strida mot såväl ordalydelsen i förbudsreglerna som mot syftet med direktivet. Den ytterligare dispensgrund som MÖD skapat i Bombmurklan anser jag inte är tillämp¬lig på de implementerade fridlysningsreglerna. Att meddela dispens för en åtgärd som riskerar att skada en arts gynnsamma bevarandestatus, strider mot både orda¬lydelsen i undantagsreglerna och direktivets syfte om att bibehålla och återställa en gynnsam bevarandestatus. Två mål från MMD har menat att den utökade dispens¬möjligheten även ska tillämpas på de implementerade fridlysningsreglerna. Det är en bedömning som jag inte delar. MÖD:s utökade dispensmöjlighet för de nationella fridlysningsreglerna har urholkat det extra skyddsnätet som artskyddsförordningen innebär. Tillämpningen av reglerna är inte tillräcklig för att målet om en hållbar utveckling i skogen ska kunna nås. En direktivkonform tillämpning av de implementerade fridlysningsreglerna lever enligt min mening upp till målet om en hållbar utveckling i skogen. Bristen på ersättningsregler till artskyddsförordningen innebär dock att enskilda kan behöva tåla stora rådighetsinskränkningar utan ersättning, för att tillämpningen av förordningen ska leva upp till EU:s krav. Lagstiftaren bör därför överväga att införa ersättningsmöjligheter i artskyddsförordningen, så att Sverige kan leva upp till EU:s krav utan att enskilda behöver bära en orimlig kostnad.