Det transatlantiska utlämningsavtalet mellan EU och USA ur ett svenskt perspektiv

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka och analysera utlämningsinstitutet mellan Sverige och USA samt hur detta kan komma att förändras i och med det transatlantiska utlämningsavtalet mellan EU och USA. Vidare studeras bakgrund, syfte och problematik kring det transatlantiska utlämningsavtalet med särskilt fokus på dödsstraffet. I uppsatsen har juridisk metod tillämpats. Utlämningsförfaranden regleras i huvudsak på två skilda sätt&semic genom generell lagstiftning eller genom avtal. Skiljelinjen vad gäller bilaterala utlämningsavtal går mellan anglosaxiska common law länder och kontinentaleuropeiska civil law länder. I common law traditionen finns en generell bestämmelse i den interna lagstiftningen, som stadgar att utlämning endast kan ske då överenskommelse om detta finns med den aktuella staten. I civil law traditionen regleras villkoren för utlämning generellt genom intern lagstiftning och utlämning kan ske oavhängigt av reciprocitet. I avsaknad av avtal finns det i dessa fall aldrig en absolut folkrättslig skyldighet att utlämna, eftersom varje stat har suveränitet över individer på sitt territorium. Sverige reglerar utlämning genom intern lagstiftning. Det krävs varken avtal eller ömsesidighetsförklaringar för utlämning. Utlämningsavtal har ingåtts med länder vars interna utlämningslagstiftning kräver avtal. Utlämning mellan de nordiska länderna särregleras genom den nordiska utlämningslagen (NordL). Under 1990-talet ökade samarbetet inom EU till att gälla förenklat utlämningsförfarande enligt den Europeiska arresteringsordern. USA kräver reciproka utlämningsavtal för att bifalla en utlämningsansökan. Ett bilateralt utlämningsavtal ingicks 1961 mellan Sverige och USA, SÖ 1963:17. Detta avtal omförhandlades 1983, då beviskravet i tidigare avtal var svårt att uppfylla och användningen av brottskatalog var föråldrat, SÖ 1984: 64. Efter terrorattacken mot New York den 11 september 2001 har det straffrättsliga samarbetet mellan EU och USA ökat som ett led i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten. Avtalet om utlämning undertecknades vid toppmötet den 25 juni 2003. Avtalet är en produkt av EU: s andra pelare, det utrikespolitiska samarbetet, samt möjliggjordes av den tredje pelaren rörande straffrättsliga frågor inom den transatlantiska agendans ramar. Detta är det första större avtal där unionen och inte de enskilda medlemsländerna, är den avtalsslutande parten inom området straffrättsligt och polisiärt samarbete. Avtalet är tänkt att ha en prejudicerande verkan. Behovet av generella riktlinjer för utlämning mellan USA och EU: s medlemsländer är stort. Utlämningspraxis skiljer sig mellan USA och EU, och inom medlemsländernas enskilda bilaterala avtal med USA. Detta har lett till att utlämningsförfarandet är långdraget, utdömandet och verkställandet av påföljder försenat och till att eftersökta friges av formella skäl. Problemet är de två kontinenternas skiljda synsätt vad gäller utlämningsframställningar och synen på hur konventioner om mänskliga rättigheter skall tillämpas på utlämningsavtal, vilket det är avtalets övergripande syfte att överbygga. EU kan inte ge avkall på de grundläggande mänskliga rättigheterna för att effektivisera utlämningsinstitutet med USA. Målet med utlämningsavtalet var därför att klargöra vilken typ av villkor som EU: s medlemsstater kan kräva för att bifalla en utlämningsansökan och vilka av deras krav som kan innebära ett folkrättsligt avtalsbrott vid nekande av utlämning. Formella krav för hur tillfredsställande garantier skall lämnas behövde också klargöras. Det transatlantiska utlämningsavtalet kom mestadels att reglera de processuella reglerna kring utlämningsframställningar. Framställan skall hanteras mer skyndsamt, kräva enklare dokumentation och kanalerna för framställan skall förenklas. Alla vägransgrunder som EU-medlemsstaterna satt upp i de bilaterala avtalen skall fortsätta att gälla. Överenskommelsen skall tillvara ta de eftersöktas rätt till en oberoende prövning inför en lagligt inrättad domstol. Även sekretessbelagd information och konkurrerande utlämningsframställningar behandlas. Det transatlantiska utlämningsavtalet sätter inte de bilaterala avtalen mellan enskilda EU medlemsstater och USA ur spel. Tanken är istället att överenskommelsen skall komplettera och endast i undantagsfall ersätta bestämmelserna i de bilaterala avtalen. Avtalets odemokratiska tillkomstprocess samt att det saknar en direkt hänvisning till EKMR har kritiserats. Europaparlamentets ledamöter ansåg att både EU-parlamentets och de nationella parlamentens kontrollbefogenheter har åsidosatts, vilket strider mot EU: s demokratiska principer. Mänskliga rättigheter nämns endast i avtalets preambel tillsammans med artikel 17, som hänvisar till grundläggande konstitutionella bestämmelser. Då parterna reglerade mänskliga rättigheter på detta allmänna sätt förtydligas inte frågan om vilka mänskliga rättigheter, som kan hänvisas till vid en vägran att utlämna, utan att det innebär ett avtalsbrott. I stället uppkommer frågan hur hänvisningen till de olika medlemsstaternas grundläggande konstitutionella principer skall tolkas. Dödsstraffet regleras tillfredsställande genom artikel 13. För att möjliggöra utlämning även vid grova brott, för vilka amerikansk lag stadgar dödsstraff, tillämpas ett garanti system där utlämning till USA av en grov brottsling kan villkoras mot att USA lämnar tillräckliga garantier för att dödsstraff inte kommer att utdömas eller verkställas. Det bilaterala utlämningsavtalet mellan Sverige och USA från 1983 måste omförhandlas för att vara i överensstämmelse med det transatlantiska utlämningsavtalet, men detta synes endast få begränsad betydelse för ländernas utlämningssamarbete. Knappt hälften av artiklarna har ett innehåll som gör att omförhandling måste ske av det bilaterala avtalet. De flesta förändringarna, såsom artikel 5, 7 och 8, rör endast bestämmelser för att förenkla det formella förfarandet och påverkar inte utlämningsinstitutet som sådant.