Hinder och möjligheter för tidig mobilisering : En systematisk litteraturöversikt med inriktning på intensivvårdspatienter med invasivt andningsstöd

Sammanfattning: Bakgrund: Intensivvården karakteriseras av en högteknologisk miljö där fokus riktas till livsuppehållande och botande åtgärder vilket kan ge mindre utrymme för mobilisering av patienterna. Mobilisering av intensivvårdspatienter utgör dock en viktig del i omvårdnadsuppgifterna hos en intensivvårdssjuksköterska där de negativa effekterna av immobilisering har visat sig stora.   Syfte: Att belysa faktorer som utgör hinder och möjligheter för tidig mobilisering hos intensivvårdspatienter med invasivt andningsstöd. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes där resultatet bygger på 16 kvantitativa vetenskapliga artiklar. Resultat: Efter analysarbetet framkom tre teman: läkemedel och behandling, kultur och resurser samt protokoll och utrustning. Resultatet visar att läkemedel i form av sedering, smärtlindring och blodtryckshöjande utgör ett hinder för mobilisering. För en ökad möjlighet att mobilisera patienter med invasivt andningsstöd krävs relevanta hjälpmedel, gott samarbete mellan olika yrkeskategorier och en god personaltäthet.   Slutsats: Att tidig mobilisering av patienter med invasivt andningsstöd är gynnsamt och leder till positiva effekter för patienten är bevisat, dock finns flertalet hinder till att mobiliseringen ska kunna genomföras på ett korrekt och säkert sätt. Att som intensivvårdssjuksköterska ha kunskap om mobiliseringens positiva utfall samt vad som utgör hinder och möjligheter till mobilisering kan bidra till att patienterna blir mobiliserade i större utsträckning. Då patienter med invasivt andningsstöd saknar förmåga att uttrycka sig verbalt är det svårt att som intensivvårdssjuksköterska veta om en ökad mobilisering leder till ett minskat eller ökat lidande för patienten. Intensivvårdssjuksköterskan måste på grund av detta vara extra lyhörd och göra det som anses vara bäst för patienten.