Livstidsstraffet - normalstraffet för mord? - En straffteoretisk analys av lagens strängaste straff.

Sammanfattning: Varje år avlider i genomsnitt 100 personer i Sverige till följd av dödligt våld, däribland mord. På senare år har det höjts röster om att de som döms för mord många gånger döms till alltför lindriga straff, med hänsyn till att mord anses vara den mest klandervärda handling en människa kan begå. Följaktligen har lagstiftaren lagt fram ett förslag om att skärpa straffet för mord. I förarbetena framhålls att livstids fängelse i fortsättningen förväntas utgöra normalstraffet för mord ifall lagförslaget träder i kraft. Syftet med denna uppsats är att, utifrån ett straffteoretiskt perspektiv, undersöka om livstids fängelse bör utgöra normalpåföljden för mord. Genom att anlägga en rättspolitisk metod besvarar uppsatsen den huvudsakliga frågeställningen, d.v.s. huruvida det nya lagförslaget är välgrundat utifrån ett straffteoretiskt perspektiv. För att kunna ta ställning till huruvida förslaget är välgrundat är det nödvändigt att förstå vilket syfte bestraffningen har idag. Resultatet av undersökningen visar på att det inte är möjligt att tala om ett ideologiskt renodlat straffsystem. Emellertid kan det konstateras att de straffteorier som är mest centrala i det svenska straffsystemet idag är tankar om proportionalitet, behandling och humanitet. Förslaget om att skärpa straffet för mord bör därför särskilt undersökas i ljuset av dessa tre teorier. Först och främst kan konstateras att lagstiftaren motiverat förslaget om att skärpa straffet för mord med påståendet att samhället fått en strängare syn på allvarliga våldsbrott. Vad som är anmärkningsvärt är att förarbetena inte hänvisar till någon forskning som ger stöd för detta påstående. Istället finns relativt nya forskningsresultat som visar på att det är problematiskt att använda det s.k. allmänna rättsmedvetandet för att motivera ändringar i lagstiftningen. Om livstids fängelse blir normalstraffet för mord finns en risk att proportionalitetsprincipen hamnar i skymundan, då det blir svårt att åstadkomma en nyanserad straffmätning för mord. Enligt s.k. relativ proportionalitet ska nämligen brottens relativa svårighetsgrad återspeglas i straffsystemet. Vidare kan det konstateras att livstidsstraffet som normalstraff för mord står i strid med behandlingstanken eftersom det inte finns någon mening med att försöka rehabilitera en brottsling som ska sitta inspärrad resten av sitt liv. Ett alternativ till lagstiftarens förslag skulle vara att återinföra internering, med inspiration från det danska förvaringsinstitutet. På så sätt skulle de brottslingar som bedöms vara farliga för samhället och som inte bedöms kunna bli rehabiliterade hållas inspärrade på obegränsad tid, medan de brottslingar som kan rehabiliteras istället får ett tidsbestämt straff. Vad gäller humanitetsprincipen kan även den sägas stå i strid med lagstiftarens förslag om att skärpa straffet för mord. Ett vanligt argument i debatten om livstidsstraffet är att dess tidsobestämda karaktär är inhuman eftersom den intagne inte vet hur långt straffet ska bli. Utifrån en sammantagen bedömning är min slutsats att förslaget om att livstids fängelse ska utgöra normalstraffet för mord inte är välgrundat, med hänsyn till de straffteorier som är mest centrala i det svenska straffsystemet.