Konkurrensklausuler vid företagsöverlåtelse

Sammanfattning: För många inom näringslivet är en företagsöverlåtelse en av livets viktigaste affärer. Det rör sig inte sällan om en komplicerad och tidskrävande process, där det gäller att inte enbart komma överens med sig själv, utan även med kollegor, kunder och leverantörer. I många fall utgör ägarens personliga kunnande en väsentlig del av företaget och i synnerhet vid ett sådant företagsförvärv aktualiseras köparens önskan om att skapa ett skydd mot att säljaren med all know-how inom företaget - som ju inte omfattas av något skydd - påbörjar en konkurrerande verksamhet. En företagsöverlåtelse utan motsvarande skydd skulle i princip vara meningslös för köparen, som säkerligen avsåg att överta de flesta kunderna som säljaren hade och ofta även den kompetens som fanns i det säljande företaget. Det torde således vara av högsta intresse för den förvärvande parten att avvärja den överlåtande parten från att använda sin kännedom om det överlåtna företaget till att en tid efter företagsöverlåtelsen starta en konkurrerande verksamhet. En grundläggande förutsättning kan för köparen vara att se till att säljaren förbinder sig att inte konkurrera med det förvärvade företaget efter överlåtelsen. Detta uppnås bäst genom s.k. konkurrensklausuler. Det går helt enkelt ut på att, åtminstone för en tid, förlama den konkurrenskraft som överlåtaren av ett företag ofta utgör. Det är en avtalsförpliktelse med ett konkurrenshämmande syfte, som försätter den konkurrensfarliga parten i karantän, under vilken denna endast får ägna sig åt icke konkurrerande verksamhet. Konkurrensklausulerna kan vara olika ingående beträffande dess materiella omfattning och substans, bindningstid, personkrets samt geografiska tillämpningsområde. Det är inte ovanligt att konkurrensklausulen kombineras med en vitesbestämmelse, eller en separat vitesklausul, så att konkurrensklausulen inte blir verkningslös om eventuellt avtalsbrott uppstår. Tittar man på konkurrensklausulernas utformning ur ett avtalsrättsligt perspektiv, kan man i enlighet med 38 § AvtL se att de som huvudregel är giltiga såvida de inte är oskäliga. Vid skälighetsbedömningen av konkurrensklausulerna sker en avvägning mellan parternas inbördes intressen i avtalsförhållandet. Även 36 § AvtL, som avser alla avtal och avtalsvillkor, kan påverka en konkurrensklausul. I rättspraxis har regeln dock enbart tillämpats för jämkning av det vanligtvis kopplade vitet. Reglerna är starkt anknutna till varandra och utgångspunkten är att konkurrensklausulen inte är giltig i den mån den är oskälig för den förpliktade parten. Man får komma ihåg, att trots att det rör sig om en negativ förpliktelse, så resulterar den ofta i ett nämnvärt ingrepp i den förpliktades frihet. Utöver köpare och säljare, kan en konkurrensklausul även påverka en tredje part, som står utanför avtalsförhållandet. Ur främst ett konkurrensrättsligt perspektiv kan således avtalet påverka konkurrensen på marknaden, vilket missgynnar konsumenterna genom högre priser. Normalt sett godtas inte avtal där prisbildningen påverkas eller där konkurrensen på marknaden snedvrids. Därför kan en konkurrensklausul även genom konkurrensreglerna jämkas eller ogiltigförklaras. Här kan både svensk och EG-rättslig konkurrenslagstiftning tillämpas. De båda regelverken korresponderar nästan helt och hållet med varandra. Inom EG-rätten sker prövningen företrädesvis enligt EG-fördragets art. 81 eller i enlighet med koncentrationsförordningen. Enligt svensk konkurrensrätt sker prövningen enligt 6 och 34 §§ KL. Således kan lagenligheten i en konkurrensklausul prövas både i ett konkurrensrättsligt och i ett avtalsrättsligt perspektiv. Den mest grundläggande skillnaden mellan de båda normsystemen är avvägningen som sker vid prövningen, där det i konkurrensrättsligt avseende främst är samhällsintresset som vägs in, där individerna skyddas mer som ett kollektiv, medan det i den avtalsrättsliga prövningen sker en avvägning mellan parternas inbördes intressen. Enär prövningen sker enligt två skilda normsystem kan utfallet bli sådant att konkurrensklausulen förklaras giltig enligt ett av dessa men inte av det andra. Även här råder en skillnad, då en konkurrensklausul som förklaras ogiltig enligt konkurrenslagstiftningen förlorar även sin civilrättsliga verkan. Huvudregeln i svensk rätt är avtalsfrihet. Dock råder ett förbud mot konkurrensbegränsande avtal, som på ett ''märkbart sätt'' påverkar konkurrensen på marknaden - 2 kap 1§ § KL och art 81.1 i EG-fördraget. För att dessa regler skall kunna tillämpas på ett konkurrensbegränsande samarbete, som en konkurrensklausul anses utgöra, måste märkbarhetskriterierna vara uppfyllda. Dessa rekvisit delas in i två delar: kvantitativ- och kvalitativ märkbarhet. Vid en kvantitativ bedömning utgör avtalsparternas marknadsandel och årsomsättning de relevanta bedömningsgrunderna. Vad gäller tolkningen huruvida kvalitativ märkbarhet uppnåtts är marknadsstrukturen avgörande. Konkurrensklausuler kan vara utformade som fristående avtal, men vanligen ingår de som en del i ett huvudavtal. I de fall konkurrensklausulen är en del av ett huvudavtal, sägs konkurrensklausulen vara accessorisk med huvudavtalet. Vid en prövning huruvida en konkurrensklausul är accessorisk krävs att den har direkt samband med överlåtelsen, att den är nödvändig för genomförandet av överlåtelsen samt att den är proportionell. Om konkurrensklausulen inte anses vara accessorisk, dvs att klausulen inte anses vara en förutsättning för överlåtelsen, prövas konkurrensklausulen enligt förbudsregleringen i art. 81.1 i EG-fördraget.