Förbudet mot insiderhandel – En studie av rättsutvecklingen och de nya EU-reglerna på området

Sammanfattning: I Sverige infördes lagstiftning i syfte att motverka insiderhandel i början av 1970-talet. Rättsområdet har därefter varit föremål för omfattande reformer. Den senaste reformen vidtogs med anledning av en ny EU-förordning och ett nytt EU-direktiv. Insiderlagstiftningen har kritiserats för att den har innehållit vaga rekvisit, medfört bevissvårigheter och för att den inte har varit tillräckligt effektiv. Det har riktats kritik mot att antalet fällande domar är få i förhållande till antalet anmälningar. Syftet med uppsatsen är att redogöra för och analysera rättsutvecklingen på området för insiderhandel. Mot bakgrund av det avser uppsatsen att besvara om den nya lagstiftningens syfte kan förväntas bli uppfyllt och om den kan anses uppfylla krav på rättssäkerhet. Rättsutvecklingen av lagstiftningen har inneburit att definitionen av insiderinformation och tillämpningsområdet för insiderhandelsförbudet har utvidgats samt att personkategorin som avses har utvidgats till att omfatta alla som har insiderinformation. Det har skett en förändring av lagstiftarens prioriteringar, från att betydelsen av kraven på rättssäkerhet samt förutsebarhet har prioriterats, till att hänsyn till dessa krav har tagits i allt lägre utsträckning. Syftet med insiderlagstiftningen är att upprätthålla allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. Den senaste reformen på området medför bland annat ett utvidgat tillämpningsområde, en mer detaljerad lagstiftning, förtydliganden av olika rekvisit och att ett administrativt sanktionssystem har införts. Det administrativa systemet samt Finansinspektionens utökade tillsyns- och utredningsbefogenheter kommer sannolikt att öka förutsättningarna för att fler överträdelser kan beivras. Detta bör leda till en ökad efterlevnad av insiderlagstiftningen och ett lägre antal överträdelser i förlängningen. Förändringarna bör stärka allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden och medföra att insiderlagstiftningens syfte kan förväntas bli uppfyllt. Insiderlagstiftningen kan dock inte i sig stärka allmänhetens förtroende utan det krävs att det skapas mekanismer som medför att lagstiftningen efterlevs. Krav på rättssäkerhet tar sig delvis uttryck i legalitetsprincipen som ställer krav på att straffrättsliga bestämmelser inte ska vara obestämt formulerade. Den senaste reformen innebär bland annat att definitionen av insiderinformation och utformningen av insiderhandelsförbudet har förtydligats. Viss obestämdhet i insiderlagstiftningen kvarstår emellertid. Samtidigt accepteras obestämdhet hos straffrättsliga bestämmelser till viss del. En avvägning mellan en obestämd men flexibel och överskådlig lagstiftning samt en detaljerad och utförlig men mindre flexibel lagstiftning måste göras. Den avvägning som har gjorts vid den senaste reformen får anses vara välavvägd. Inte heller kan det administrativa sanktionssystemet anses strida mot krav på rättssäkerhet.