Att regissera barn

Sammanfattning: I masteruppsatsen "Att regissera barn" skriver filmregissören Maria Eriksson om vad det innebär att som regissör arbeta med barn i film. Med utgångspunkt i erfarenheterna från arbetet med kortfilmen "Skolstartssorg" för hon i uppsatsen dialog med bland andra regissören Suzanne Osten, barnfilmsnestorn Catti Edfeldt och skådespelaren Maria Johansson. SLUTORD Det mest uppenbara för mig i arbetet med barn har varit just insikten att alla barn är så olika individer och att det därför inte finns en metod att tillgå. Vilken regi som fungerar beror helt på hur barnet är. Som regissör får man ofta höra att man ska hålla sig borta från att göra film med barn och djur. Det har blivit en vedertagen fakta – en myt. Som egentligen bara skrämmer bort folk. Visst, självklart är det svårt att arbeta med barn – svårare än vad jag hade kunnat föreställa mig – men det är det också att arbeta med vuxna skådespelare innan du har erfarenhet. Jag var livrädd första gången jag skulle regissera skådespelare – visste inte hur jag skulle prata med dem eller vad de behövde få från mig – och resultatet blev också därefter. Men ingen sa till mig att hålla mig borta från att regissera skådespelare. Utan jag blev sporrad att lära mig – se till att bli bra på det. Regissera barn – det vill jag av samma anledning göra igen. Jag vill ta med mig mina nya erfarenheter och kunskaper och bygga vidare erfarenhetsbanken i fler filmer. För att regissera barn är, precis som arbetet med att regissera vuxna, något jag kan bli skickligare på ju mer jag övar. Precis som det tar tid att lära sig regissera vuxna – att utbilda sig i det – så krävs samma tid för att lära sig att regissera barn. Tid – det är något vi filmskapare kämpar med hela tiden. Kampen mot klockan. Barn behöver tid. Det är en svårlöst ekvation. Helst skulle jag vilja att vi inte hade behövt arbeta så många timmar varje dag med Douglas – för ett litet barn klarar kanske inte av det, det kanske inte är en rimlig målsättning. Men en filminspelning kostar så mycket pengar att tiden alltid kommer vara för kort – mitt arbete är att veta när den är för kort och skapa en efter förutsättningarna rimlig tidsplan. Och trots tidspress måste vi försöka skapa en känsla av trygghet och lugn. Den knappa tiden på inspelningen kan jag väga upp genom att använda så mycket tid som jag behöver med barnen under förberedelserna, för det är generellt inte alls lika dyrt. Jag har velat – och är övertygad om att det är en bra metod – att ta sig tid för barnet och förbereda det väl under omständigheter där inte tidspress och stress existerar. Dessutom så var mitt samarbete med Pelle också ett sätt att få mer tid. I mitt arbete har jag behövt hitta en metod för just dessa två barn. Just för att alla barn är olika. Det finns inget tricks, ingen metod eller verktyg som alltid funkar. Det gör det inte med vuxna skådespelare heller, men med en utbildad skådespelare är det snarare regel än undantag att de har verktyg och en förförståelse för att kunna göra en roll i en film. En egen motor och metod. Med Douglas behövde jag på många sätt arbeta väldigt annorlunda än med en vuxen skådespelare eftersom han var så ung och saknade filmerfarenhet. Där handlade det också mycket om dagsform – ibland behövde jag inte ge särskilt mycket regi alls för att det funkade snabbt och var bra medan jag andra gånger behövde arbeta länge, låta kameran rulla och ta flera tagningar i en där Pelle sufflerade och jag regisserade noggrant under tiden. Det sistnämnda vill jag helst undvika eftersom det inte ger något stort utrymme för barnets egna uttryck. Men ibland var det så jag var tvungen att göra för att få hem scenen. Att arbeta med Olle var väldigt likt som att arbeta med en vuxen utbildad skådespelare. Där kände jag inte heller ett betungande ansvar, för han var så självständig och trygg.  Man skulle kunna säga att det var lätt att arbeta med Olle och svårt att arbeta med Douglas. Men att något är lätt betyder inte att resultatet blir bäst så, och tvärt om. Att det går lätt behöver inte innebära att man är på rätt spår. Det var lätt att arbeta med Olle för han var en skicklig skådespelare och proffsig, men han var också mer just en skådis än Douglas och hade således en tendens att agera. Så med Olle var svårigheten ibland att få honom autentisk i stunden – närvarande i nuet och bara vara, inte agera för kameran. Något som kan vara svårt att påminna sig själv om under stress – det är lätt att släppa scenen när den ”funkar”, om man som vi hade stor tidspress och en yngre skådespelare som krävde mycket uppmärksamhet och stöd. Men för att Olle skulle bli bra - vilket han också blev - så behövde vi arbeta på något annat som kanske energimässigt inte tärde oss men som ändå var svårt på sitt sätt. Med Douglas var det tvärtom, det svåra fanns hela tiden där - kampen för att överhuvudtaget få hem scenen. Men att det var svårt kunde ibland lura oss att inte se att vi faktiskt var på rätt väg - att vi fick ett sant och autentiskt material. För visserligen var han ofta okoncentrerad, men när han inte föll ur scenen utan föll i den så var han hundra procent närvarande. Han bara var – fullständigt autentisk och äkta. Utan att anstränga sig.  Jag har velat och behövt lära känna de barn jag ska arbeta med för att kunna hitta en så bra arbetsmetod som möjligt för just dessa två barn under just dessa förutsättningar. Som Sanna också sa: ”Det är så mycket mer ett nu med barn, jag fokuserade på vad hon behövde just nu”. Och det var just det som Pelle och jag också har pratat om nu när filmen är klar, att det handlar så mycket om ett nu och att hitta ett sätt att hjälpa barnet på bästa sätt utifrån vad det behöver just nu i denna scen i denna stund. Pelle och jag har tillsammans fungerat som ett regiteam i arbetet med barnen. Han har varit min förlängda arm hela processen. Vi har tillsammans försökt att ha en så stor verktygslåda som möjligt med knep, metoder och tricks för att sedan använda dem intuitivt och vara snabbt beredda på att tänka om och testa något annat om det vi just provat inte funkar. What ever works, works! Helt enkelt.