Den dopade motionären

Sammanfattning: Den svenska lagstiftaren betraktar doping som ett oönskat beteende vilket på olika sätt bör bekämpas. År 1991 infördes en särskild dopinglag, lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Till stöd för ett rättsligt dopingförbud anfördes argument om skydd för folkhälsa och minskad dopingrelaterad kriminalitet. År 1999 utvidgades lagen till att omfatta ett förbud mot bruk av dopingmedel. I takt med att antalet rättsliga åtgärder i samband med doping har ökat under de senaste åren har även straffen för dopingbrott skärpts. Redan vid lagens tillkomst framfördes dock kritik mot en rättslig reglering av doping. Det hävdades att tillräckliga åtgärder redan vidtogs inom den idrottsliga sfären, att lagstiftningen inkräktade på individens rätt till självbestämmande och att det saknades vetenskapligt stöd för dopingmedlens negativa hälsoeffekter. Uppsatsen behandlar dopingfrågan i en samhällelig kontext och utreder vad som gäller rent juridiskt för individer som dopar sig utanför den organiserade idrotten. Genom studier av främst förarbeten till dopinglagen samt medicinsk, idrottslig och rättsvetenskaplig litteratur på området granskas hållbarheten i de argument som anförs för respektive mot ett rättsligt förbud mot doping. Dessutom undersöks hur väl gällande dopinglagstiftning överensstämmer med de syften, såsom skydd för folkhälsa och minskad dopingrelaterad kriminalitet, man i förarbetena säger sig vilja åstadkomma.