Hedersrelaterat våld. En undersökning av gränsdragningen mellan föräldrars vårdnadsansvar och brottet olaga frihetsberövande

Sammanfattning: Uppsatsen syftar huvudsakligen till att utreda den oklara gränsen mellan föräldrars vårdnadsansvar och brottet olaga frihetsberövande. En sådan problematik återfinns ofta i familjer som präglas av starka hederskulturella regler. Uppsatsen utreder utifrån tre olika perspektiv; barn- och föräldrarätt, mänskliga rättigheter och straffrätt hur dessa spörsmål behandlas. Den hederskultur som uppsatsen avser att behandla är sprungen ur starkt patriarkaliska samhälls- och familjemönster och bottnar i ett absolut krav på unga flickors oskuld. Det finns ett flertal internationella konventioner som behandlar aspekter med anknytning till hedersrelaterat våld. Dock är sanktionsmöjligheterna inte lika starka som vid brott mot nationell rätt. Dessutom rör det hedersrelaterade våldet i huvudsak inte vertikala förhållanden mellan individ och stat, utan snarare relationerna mellan individer. Svensk barn- och föräldrarätt innehåller inte några specifika bestämmelser när föräldrarnas kontrollerande beteende överskrider gränsen för deras normala vårdnadsplikt. Förarbetena tiger på denna punkt och menar att frågan får prövas från fall till fall. Det hedersrelaterade våldet uppmärksammas inte särskilt i motiven. Föräldrarnas rätt kan sägas vara mycket stark, även om barnets bästa skall vara vägledande. Socialtjänstens plikt att underrätta vårdnadshavarna när en utredning angående deras barn har påbörjats, är också något som talar för att föräldrarnas intressen väger tungt. Det finns olika förklaringsmodeller om vilka orsaker som ligger bakom det hedersrelaterade våldet. Vissa forskare och andra författare menar att hedersrelaterat våld är detsamma som vanligt kvinnovåld. Andra anser att de särskiljande dragen hos den hedersrelaterade brottsligheten måste beaktas, för att våldet skall kunna bekämpas och beivras. Min åsikt är att det finns tydliga drag, vad gäller exempelvis gärningsmannastrukturer och brottsmotiv, som gör det möjligt att separera det hedersrelaterade våldet från annat kvinnovåld. Sveriges rättsvårdande myndigheter tillämpar också grundsynen att det hedersrelaterade våldet är artskilt från vanligt kvinnovåld. I förarbetena till brottet olaga frihetsberövande, och i den doktrin som finns om 4:2 BrB, berörs inte problematiken med hedersrelaterad brottslighet. Emellertid återfinns ett doktrinuttalande som pekar på att en annorlunda bedömning av huruvida en brottslig gärning är för handen, får göras då de påstådda gärningsmännen är ett barns föräldrar. Vårdnadshavarna måste enligt denna mening ha vissa befogenheter att kringskära sina barns rörelsefrihet, utan att handlandet skall klassificeras såsom brottsligt. I motiven till 4:2 BrB anges att exemplifieringen av hur det brottsliga frihetsberövandet kan begås inte är uttömmande. Detta synes enligt min tolkning innebära att ett extremt kontrollerande beteende från föräldrarnas sida, vilket i praktiken frihetsberövar flickan, kan falla in under straffbudet. Sammanfattningsvis talar dessa omständigheter för att det finns tillräckliga lagstiftningsmässiga verktyg i syfte att beivra hedersrelaterad brottslighet. I uppsatsen argumenteras för att ett annorlunda synsätt måhända behöver anläggas på juridiken för att samhället skall komma tillrätta med hedersvåldsproblematiken. Olika rättssociologiska aspekter kan vägas in, dock utan att överträda legalitetsprincipen. Något rättsfall som ger en klar gräns för föräldrarnas vårdnadsplikt i förhållande till brottet olaga frihetsberövande presenteras inte i arbetet. Jag har inte lyckats finna något sådant, och mycket talar för att rättsläget är oklart. Inte heller under brottsrubriceringen grov fridskränkning har problematiken varit uppe till prövning. Det finns emellertid några rättsfall där åtal väckts för olaga frihetsberövande, där offret varit en ung flicka och brottsorsaken identifierats såsom hedersrelaterad. Domskälen i dessa mål innehåller diskussioner angående de hedersrelaterade brottsmotiven. Jag har analyserat dessa domar främst utifrån aspekter såsom medverkansansvar och försvårande omständigheter. I två utav ärendena finns antydningar om vad domstolarna anser vara ett normalt vårdnadsansvar, och vad som konstituerar ett brottsligt beteende. Det görs dock, såsom nämnts ovan, inga klara utlåtanden. Fastän rättsläget är oklart blir min konklusion att lagstiftningen förefaller tillräcklig. Viktigt är dock att de rättsvårdande myndigheterna besitter tillräcklig kompetens i ämnet, och använder sig av de instrument som finns. Fortsatt belysning av den hedersrelaterade brottsligheten i statliga utredningar, och lämpliga utbildningsinsatser är också essentiella för att på ett adekvat sätt komma tillrätta med problemen.