Alkoholproblematiken hos ungdomar -Syftet med lagarna och dess förutsättningar för ett ingripande samt ansvarsfördelningen mellan samhällets olika aktörer

Sammanfattning: I en studie från SoRAD framkommer det att ungdomar är den grupp som står för den högsta andelen av alkoholkonsumtion i Sverige. SoRAD - Forskningsrapport nr 37 - 2006, Till vilket pris? Om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002. Ansvaret för dessa ungdomar har i första hand föräldrarna enligt Föräldrabalken, hädanefter FB. Vid sidan av föräldrarna finns samhället innefattande myndigheter såsom socialnämnd, hälso- och sjukvård och polismyndigheten. Dessa myndigheter kommer regelbundet i kontakt med ungdomar som dricker alkohol och de har ensamt, men även gemensamt, ett ansvar för dessa ungdomar. Målet med detta arbete är dels att utreda syftet i de lagar som är aktuella för ovan nämnda myndigheter, samt om syftet är förenligt med de förutsättningar som gäller vid ett ingripande. Målet är även att utreda vilken myndighet som har ansvaret att ingripa, så att syftet med lagen uppnås. De frågor som blir relevanta att diskutera är: Vilka lagar är tillämpliga? Vad är syftet med lagen och vilka är förutsättningarna för ett ingripande i respektive lag? Vilken eller vilka myndigheter har ansvaret för att ingripa så att syftet med lagen uppnås? Är syftet med lagen och förutsättningarna för ett ingripande förenliga samt är ansvarsfördelning likvärdig gällande alla ungdomar eller behandlas de olika beroende på ålder? För att kunna besvara dessa frågor har jag till största del använt mig av rättsdogmatisk metod såsom förarbeten och lagtext. Jag har även i viss utsträckning använt mig av doktrin inom området. De lagar som är tillämpliga vid ett ingripande av socialnämnden, hälso- och sjukvården och polismyndigheten, när ungdomar missbrukar alkohol, är Socialtjänstlagen (2001:453), hädanefter SoL, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, hädanefter LVU, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, hädanefter LVM, Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), hädanefter HSL, Polislagen (1984:387), hädanefter PL, och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., hädanefter LOB. Syftet med SoL är dels att förebygga missbruk och detta finns särskilt stadgat i 3 kap. 7 § SoL, men även att vårda den unge från dennes alkoholmissbruk. Se 5 kap. 1 och 9 §§ SoL. Förutsättningarna när man får vårda någon enligt SoL finns inte särskilt stadgat i lagen. Vården enligt SoL kan avbrytas när som helst av den unge, då all vård enligt SoL skall ske på frivillig väg. Se 1 kap. 1 § tredje stycket SoL. Syftet med LVU är dels att vårda den unge från fortsatt missbruk, men även att förebygga missbruk som kan leda till tvångsvård. Se 3 § och 22 § LVU. Förutsättningarna för tvångsvård enligt 3 § LVU är dels att det inte får föreligger ett samtycke till vården, men även att det förekommer ett missförhållande. Detta missförhållande skall medföra att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Förutsättningarna som måste vara uppfyllda gällande det förebyggande syftet i lagen, är att rekvisiten i 3 § LVU inte är uppfyllda i dagsläget. Dock skall det kunna antas att tvångsvård kommer att behöva beredas den unge om han inte avbryter sitt destruktiva beteende, samt att det inte finns något samtycke till vården. Syftet med LVM är att vårda en person som är över 20 år från en destruktiv utveckling av alkohol, men även att lägga grunden till en mer långvarig och frivillig behandlingsinsats, där den enskilde är motiverad till fortsatt behandling i frivilliga former. Se 3 § LVM. Förutsättningen för tvångsvård kan utläsas ur 4 § LVM och däri står det stadgat&semic att vård skall komma till stånd om den enskilde har ett fortgående missbruk och är i behov av att komma ifrån sitt missbruk. Vårdbehovet får heller inte tillgodoses enligt SoL eller på något annat sätt. Utöver dessa rekvisit måste även den enskilde utsätta sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löpa uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller det kan befaras att den enskilde allvarligt kommer att skada sig själv eller någon närstående. Syftet med HSL är att förebygga och vårda, detta kan utläsas ur 1 § HSL. Precis som i SoL finns det inga klara förutsättningar när man får förebygga eller vårda en person enligt HSL. Ingripandet kan avbrytas när som helst av den enskilde, då all vård enligt HSL skall ske på frivillig väg. Se 2a § tredje punkten HSL. Syftet med PL gällande ungdomar som missbrukar alkohol är inte direkt utskrivet i lagen, dock anser jag att lagen innehåller både ett förebyggande och vårdande syfte. Se 12 § och 12a § PL. Förutsättningarna som måste vara uppfyllda, gällande det förebyggande syftet, är att personen kan antas vara under 18 år och anträffas på ett ställe som uppenbarligen kan innebära överhängande eller allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. När det gäller förutsättningar för det vårdande syftet i lagen finns det ej stadgat i 12a § PL, utan paragrafen hänvisar till 13 § LVM som i sin tur ''indirekt'' hänvisar tillbaka till 4 § LVM. Enligt 13 § första punkten LVM, skall förutsättningarna i 4 § LVM vara uppfyllda för ett omedelbart omhändertagande. Syftet med LOB är att vårda den berusade personen. Proposition 1973:115, s. 141f. De förutsättningar som måste vara uppfyllda för att kunna omhänderta någon, är att personen inte är i stånd att ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Detta får dock ej ske i den enskildes eller annans persons bostad. Se 1 § LOB. Ansvaret för ett ingripande så att syftet med lagen uppnås finns särskilt stadgat i respektive lag. Ansvaret för SoL föreligger på socialnämnden. Däremot när det gäller LVU är det både socialnämnden, hälso- och sjukvården och polismyndigheten som är ansvariga. Det gemensamma ansvaret föreligger främst i de fall när det rör anmälningsplikten till socialnämnden. Se 14 kap. 1 § andra stycket SoL, 3 § andra stycket PL, 2f § andra stycket HSL. Även i LVM är det socialnämnden, hälso- och sjukvården och polismyndigheten som är gemensamt ansvariga, detta gäller också anmälningsplikten men även det tillfälliga/omedelbara omhändertagandet. Se 6 § LVM, 13 § LVM och 12a § PL. När det gäller ett ingripande enligt HSL är det enbart landstinget som är ansvariga. Se 3 § HSL. Däremot när det gäller PL och LOB är det polismyndigheten som är ensam ansvarig för ett ingripande så att syftet med lagarna uppnås. Se 1 § PL och 1 § LOB. Syftet med lagen och förutsättningarna för ett ingripande är förenliga i SoL, LVU, HSL och PL. Dock är så inte fallet i LVM och LOB. Av ovan nämnt har syftet med vården enligt LVM legat på individen och dennes rehabilitering dvs. inte för att skydda någon annan. Se 3 § LVM. En av förutsättningarna enligt LVM är att man kan tvångsvårda en person på grund av att det kan befaras att den unge allvarligt kan skada någon närstående. Se 4 § tredje punkten C, LVM. I och med detta är syftet med lagen och förutsättningarna inte förenliga och man kan fråga sig om den aktuella förutsättningen istället borde höra hemma i BrB, då man skulle kunna se det som ett preventivt straff. Gällande LOB är syftet att vårda den berusade personen. Proposition 1973:115, s. 141f. Dock anges det i förutsättningarna att man kan omhänderta en person i max åtta timmar, om denna inte kan ta hand om sig själv eller utgör en fara för någon annan. Se 1 § och 7 § tredje stycket LOB. Att lagens syfte och förutsättningar ej anses stämma överens är bland annat för att man kan bli omhändertagen då man inte kan ta hand om sig själv. Omhändertas en ungdom på denna grund är syftet med omhändertagandet inte att vårda den unge, utan att skydda den mot eventuella övergrepp, skador etc. Likaså att man kan bli omhändertagen för man utgör en fara för någon annan är inte heller förenligt med lagens vårdande syfte, då fokus skall ligga på den omhändertagnes vårdbehov och inte på tredje man. Denna straffande förutsättning borde, liksom i LVM, bedömas som ett preventivt straff och på så vis höra hemma i BrB. Syftet med lagen och dess förutsättningar vid ett ingripande är, som tidigare nämnts, förenliga i SoL, LVU, HSL, PL men inte i LVM och LOB. Även om syftet med lagen och förutsättningarna för ett ingripande enligt LOB ej är förenliga, behandlas ändå alla ungdomar lika vid ett sådant ingripande. Anledningen till detta är att LOB inte innehåller någon markant åldersgräns. Den stora skillnaden föreligger istället för ungdomar om de tvångsvårdas enligt LVU eller LVM då dessa lagar innehåller en markant åldersgräns. I LVM kan ungdomar bli tvångsvårdade med fokus på tredje man dvs. ett preventivt straff, något ungdomar under 20 år inte kan enligt LVU. Ansvaret för myndigheterna att ingripa så att syftet med lagen uppnås är ensamt beträffande SoL, HSL, LOB och PL. Ungdomar som vårdas enligt dessa lagar erhåller samma skydd då lagarna, i de flesta situationer, inte innehåller någon specifik åldersgräns och det enbart är en myndighet som har ansvaret. Dock är så fallet inte i LVU och LVM där ansvaret är gemensamt och lagarna innehåller en markant åldersgräns. Gällande anmälningsplikten erhåller ungdomar ett likvärdigt skydd från myndigheterna oavsett om LVU eller LVM är tillämplig. Se 6 § LVM, 14 kap. 1 § SoL, 3 § andra stycket PL och 2f § andra stycket HSL. Dock är så inte fallet gällande det omedelbara/tillfälliga omhändertagandet. Ungdomar över 20 år erhåller ett dubbelt skydd gällande det omedelbara tillfälliga omhändertagandet då det både är socialnämnden och polismyndigheten som är beslutsfattare i frågan. För ungdomar under 20 år är det endast socialnämnden som har möjlighet att besluta om det omedelbara/tillfälliga omhändertagandet. Se 3 § LVU och 12 § PL.