Grov kvinnofridskränkning - med särskilt fokus på tolkning och tillämpning av fridskränkningsrekvisiten

Sammanfattning: Förra året utsattes närmare 32 000 kvinnor i Sverige för övergrepp och i två tredjedelar av fallen var förövaren en man som kvinnan hade eller hade haft en nära relation med. Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet polisanmälningar ökat med 33 procent de senaste tio åren och utvecklingen har sett ungefär likadan ut sedan 1980-talet. Långt ifrån alla fall av misshandel i nära relationer polisanmäls dock. Mörkertalet beräknas ligga på ungefär 80 procent, det vill säga att endast mellan en fjärdedel och en femtedel av all misshandel som sker i nära relationer anmäls. Mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor i nära relationer uppmärksammas i dag som ett allvarligt samhällsproblem och formuleras i den offentliga debatten som en jämställdhetsfråga. Forskning har bidragit till att man alltmer blivit varse våldets karaktär och mekanismer i parrelationer. I slutet av 1990-talet genomfördes den så kallade kvinnofridsreformen, vilken omfattade en rad förslag på ändringar och åtgärder inom bland annat socialtjänst, hälso- och sjukvård samt frivilligorganisationer. Målet var att bemöta problemen på bred front för att kunna stävja mäns våld mot kvinnor. På straffrättens område skedde bland annat en översyn av sexualbrotten och 1998 infördes även ett helt nytt brott i brottsbalken 4 kap. 4 a § - grov kvinnofridskränkning. Syftet med det nya brottet var att uppmärksamma och sätta fokus på upprepade handlingar som kränker och skadar en kvinnas integritet och självkänsla, och som typiskt sett förekommer vid parrelaterat våld. Istället för att koncentrera sig på enskilda gärningar skall man enligt den nya bestämmelsen göra en sorts helhetsbedömning av kvinnans situation. Grov kvinnofridskränkning tillåter att man straffar lindriga gärningar hårdare än om de hade straffats var och en för sig, i de fall då de utgör ett mönster hos gärningsmannen. För straffansvar krävs, förutom ett antal brottsliga gärningar enligt brottsbalkens 3,4 eller 6 kapitel mot en närstående eller tidigare närstående person, att gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning och att de varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Dessa fridskränkningsrekvisit står i fokus i den här uppsatsen. Lagstiftarens intentioner lyfts fram, rekvisitens konstruktion förklaras utförligt och praxis på området sammanfattas. Problem som rör tolkningen och tillämpningen av fridskränkningsrekvisiten analyseras slutligen och det är då främst rekvisitens nedre gräns samt frågan huruvida man bör se dem som två separata eller ett sammanhållet rekvisit, som diskuteras. Slutsatsen är att praxis ibland är otydlig och att rättsläget därför får anses vara något oklart vad gäller tolkningen och tillämpningen av fridskränkningsrekvisiten. Den nedre gränsen av fridskränkningsrekvisiten bör sättas relativt lågt för att lagens syfte skall uppfyllas men så har inte alltid skett. Det bör ske en generell översyn av bestämmelsen inom en snar framtid för att utreda om preciseringar i lagtexten bör göras.